Vår värld är uppbyggd av motsatser, motpoler. Vi skulle kunna se dessa motsatser som vågskålar på en våg. I den ena vågskålen lägger vi till exempel ”dålig” och i den andra ”bra”. Vi strävar efter bara den ena vågskålen och förstår inte varför det känns så jobbigt inuti. Varför måste vi kämpa så mycket för att känna oss bra? Ju mer vi anstränger oss för att bli ”bra” ju sämre känner vi oss? Jo, om vi ger ”bra” för mycket uppmärksamhet och lägger alla våra ansträngningar där, kommer den vågskålen att falla i botten. Vågskålen ”dålig” är då den som syns – det är ju den som pekar rakt upp.
Det här ser och känner våra barn. De ser vad vi försöker
gömma för oss själva. Barn är enormt medvetna varelser. De allra yngsta
särskilt. De har ännu inte byggt upp ett ego, och kan inte ljuga för sig själva
och andra. De ser igenom våra lögner och de tänker inte spela med. De ser hur
det egentligen är, vad som pågår.
När vi vill verka säkra nosar de upp vår osäkerhet. Den ena
sidan av myntet kan inte existera utan den andra sidan.
I motsatsernas dans finns alltid en rädsla. Först när vi minns att vi är bortom motsatser landar vi i lugn, frid och kärlek. När jag minns att jag varken är tillräcklig eller otillräcklig, ful eller fin, landar jag på en plats inom mig själv där jag bara är. Alla etiketter egot vill sätta efter ”jag är…” faller bort.
Jag skulle aldrig ha klarat av att vara mamma till fyra barn
om jag inte fattat det här med att vila medvetet i mig själv. Förmodligen hade
jag blivit inlagd på psyket minst en gång. Jag tänker på mammorna förr, som
hade ”svaga nerver” och behövde åka och vila upp sig ibland. En sådan mamma är
jag när jag glömmer medveten närvaro.
Jag märkte för en tid sen att jag kunde bli rädd för barnen.
Detta skedde när jag glömde bort att vila i mig själv, i medveten närvaro. Ja, det
är sant. I min icke-närvaro var jag rädd för att inte vara snäll. Jag behövde
akta mig för att vara ”dum”, för var jag dum skulle de fördöma mig och anklaga
mig. Jag var rädd för att det kaos som kunde uppkomma, så jag försökte vara snäll och därmed undkomma att må dåligt. Jag var rädd för barnen eftersom de kunde ”attackera” mig. Bäst
att vara snäll och ha kontroll.
Att ha kontroll är motsatsen till att inte ha kontroll. Jag
har förstås fördömt mig själv och andra när jag inte haft koll eller kontroll. Ytterligare
motsatser att omfamna i kärlek.
Om jag, i rädsla för att vara ”en dum mamma” eller ”en dum fröken”
på förskolan, strävar efter att bara vara snäll, kommer det garanterat sluta
med att jag är dum i alla fall. Förmodligen
skulle jag till och med vara mer dum än om jag slutat ha motstånd till det. Om
jag strävar efter att bara vara snäll kommer jag förmodligen säga ”ja” till
barnet mer än jag egentligen vill. Om jag säger ”nej” kan ju barnet börja gråta
och då blir jag påmind om hur dålig jag egentligen känner mig! Så jag säger ”ja”
till barnet, även om mitt inre säger ”nej”, och går därmed över mina egna
gränser. Jag säger ”ja” i rädsla för konflikt, men kommer inte undan den inre
konflikt jag bygger upp när jag går över mina egna gränser. Och när jag gått
för långt över mina gränser kommer jag helt klart att bete mig ”dåligt” när jag
får ett utbrott.
Förr var jag också rädd för att mitt barn skulle skadas på något sätt. Jag kämpade med att skydda henne, göra allt ”rätt” så att hon inte skulle lida eller bli skadad. Detta gav förstås aldrig någon tillfredsställelse eller ro inom mig. Det kom hela tiden nya ”faror”: giftig mat, andra barn som gjorde henne illa, och själv råkade jag förstås ramla med henne i famnen. Jag märkte att även om jag försökte göra allt rätt kändes det ändå inte bra. Min strävan efter ”det rätta” hade sin grund i rädsla. Det var rädslan jag behövde släppa, landa i den inre vilan i mig själv och därifrån göra val baserade i kärlek.
När vi är rädda, och därför inte sätter gränser för våra
barn, möter deras känslor, lyssnar färdigt på dem eller vad det nu må vara, känner barnen att vi är rädda. Barnen kommer
att utmana oss i våra rädslor, tills vi vågar möta dem, tills allt annat blir
outhärdligt. De kommer att pressa oss tills våra rustningar brister och hjärtat
blottas.
I denna dualistiska värld som är uppbyggd av dessa motpoler,
kan vi välja att erkänna alla sidor hos oss själva, alla motpoler, och se hur
de tillsammans bildar en helhet, likt yin-yang-symbolen. Vi ser att det blir
obalanserat och skevt att bara acceptera den enda sidan. När vi vet att vi kan
vara allt i universum, och accepterar alla energier, upplever vi helhet. Hur är
det när jag accepterar precis allt i universum, expanderar min energi så stor
att jag kan omfamna hela universum, bjuder in helheten i min inre medvetenhet...?
När jag vilar här, i mitt inre center, skrattar jag högt åt tanken på att
försöka vara ”en snäll mamma”. Vilket skämt.
Bortom alla motsatser upptäcker vi non-dualism. Här är
platsen där alla motsatser får komma hem, och faller då genast bort, liksom
skuggor bleknar och försvinner när solen går upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar