Hur tar vi emot våra barn? Hur ser vår kontakt ut?
En stressad blick? En ”jag har inte tid”-kommentar? Säger vi
bara slentrianmässigt: ”Hur mår du?”, ”hur har du haft det i skolan idag?” men bara
utifrån en känsla av att vara bristfällig förälder som vill försöka bry sig för
att lindra sin inre känsla av brist?
Kära barn. När du klagar eller gnäller och jag blir
irriterad är det inte på grund av dig…
Du ropar bara efter kärlek, efter min kontakt. Jag behöver
inte ge dig den där pepparkakan eller glassen du tjatar efter, jag kan ge dig
mötet i att dina känslor och tankar får finnas här precis som de är. Jag tar
emot dig, precis som du är, när jag har släppt alla tankar på att du borde vara
på ett visst sätt. Tankarna dömer, men mitt hjärta har aldrig gjort det. Jag
öppnar upp mitt hjärta och tar emot dig.
När jag klagar på dig för att du klagar, gör jag motstånd mot att upptäcka vad jag går igång på. Jag sätter upp en sköld istället för att öppna upp och ta emot dig.
Ditt gnäll kan också visa mig att du faktiskt inte blir nöjd
om du ofta får den där glassen du säger att du vill ha – om du aldrig får min
kontakt! Hur ska du känna dig sedd och älskad när du får saker eller något gott
att äta istället för sanna möten i kärlek?
När du skriker rakt ut så mina trumhinnor spräcks är det
förmodligen för att jag inte lyssnat på dig. Varför skulle du annars behöva
skrika så högt?
Att ta emot barnet är att ta emot sig själv. När vi själva tar kontakt inåt är vi hemma. När vi stänger av denna inre anknytning tar vi inte emot
oss själva – hur ska vi då kunna ta emot våra barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar