Kärleken väntar

När jag var yngre trodde jag att jag behövde leta efter kärlek utanför mig själv, eftersom jag ännu inte hade kontaktat mig själv inåt.

Precis som andra tjejer omkring mig trodde jag att jag måste vara på ett visst sätt: snygg, intelligent, inte prata för mycket, inte sticka ut… (Dock testade jag mina pojkvänner genom att göra mig ”ful” och att revoltera – skulle de älska mig ändå? Något i mig anade att de ”älskade” mig på grund av de bilder de gjort av mig.)

Långt senare förstod jag att jag attraherades av killar som speglade de sår mitt inre barn hade. De verkade älska mig till en början, men sedan levererades de sanningar jag hade om mig själv, genom dem. Det gjorde ont, och jag trodde allt var deras fel, eftersom jag inte förstod att jag projicerade.

Jag trodde att jag behövde anpassa mig efter andra för att få. Jag behövde leverera något, vara något, ge något, finnas till för andra. Annars skulle jag stå utanför kärleken. Där var det svart iskall natt och en djävulsk best skar med vassa klor i världen gjord av glas. En värld som kunde krossas utan förvarning, och jag skulle dö.

Allt jag levde och andades var separation, och att ”få” kärlek utifrån verkade ge trygghet. Dock en falsk sådan. För den ”kärlek” jag verkade få utifrån varade inte. Så som det är med allt i den här fysiska världen – det förändras. Vi föds, vi möts, vi skiljs åt, vi dör.

Men – vi behöver inte göra något för att få kärlek. Kärlek är vad vi är, kärleken är det som består när allt annat verkar förändras.

Kärleken bara väntar, tålmodigt, inom dig, på att du ska upptäcka den. Du vaknar och inser vem du är. Kärleken vet att vi inte är ensamma, separata individer som rusar runt som små slavar, i ett ekorrhjul med bristtankar i huvudet.

När du låter dig själv falla in i den stora kärleksfamnen, som håller dig, som bär dig genom allt, upphör allt sökande. (Det kan gå via terapi eller smärtsamma händelser - eller både och!) Att vila i kärleksfamnen, där det inte finns någon separation mellan dig och Kärleken Själv är alltid lugnt och tryggt. När vi vet att vi är Kärleken Själv vill vi inget annat än att sprida den, utsträcka den, till andra. Genom att vi älskar andra känner vi Kärleken ännu starkare i oss. Det är sannerligen en närande känsla.

Jag behöver inte söka efter någon att bli älskad av. Ett med kärleken själv vet jag att jag är älskad. Om jag inte kan vara tillsammans fysiskt med dem jag älskar, kan jag ändå älska dem. I kärlekens famn är vi alltid förenade.

Jag väntar här, Som Kärlek, och lever i den här världen, men ändå inte, eftersom illusionerna om separation bleknar och försvinner. 

Jag är Kärlek, jag är.