Jag tror inte på slumpen. Jag tror inte på slumpmässiga möten.
Jag tror på gudomlig perfektion i allt, i det vi får möta i våra
liv. Det är ingen slump att vi föds in i de familjer vi gör, inte heller är de
människor vi möter slumpmässiga. Vissa människor finns verkligen där för oss, ser
sanningen i oss och stöttar oss. Vi har människor som går vid vår sida en
längre tid, och vissa möten är korta – men kan ändå ha en stor betydelse. Vissa
möten är mer utmanande, och kan i vissa fall upplevas förgörande, som att de
vill krossa oss.
När jag bar hem tunga kassar från affären idag fylldes jag
av en varm tanke: ”Du gör ett fantastiskt fint arbete!” Jag log åt mig själv, njöt
av det sockerdricksglitter som rusade i bröstet. Jag lät mitt högre jag få
överösa mig med kärlek, vilket är långt mer behagligt än att lyssna på egots
nedklankande visor. Att handla mat till sina barn, städa hemma och göra fint
tills barnen ska komma hem är genomsyrat av kärlek. När jag fylldes av
tacksamhet till alla andra föräldrar som gör detsamma, tycktes kassarna plötsligt
lättare, som om jag fick hjälp att bära! Föräldrar handlar, lagar mat, tvättar
och lagar barnens kläder. Vi gör alla så gott vi kan! Det är alltid kärlek som
driver oss i våra handlingar – vare sig vi utsträcker kärleken eller ropar efter den.
Bilder av mamma kom till mig, hur hon satt på kvällarna och sydde Barbiekläder
till mig. Jag somnade ofta till ljudet av symaskinen, och att få ett nytt plagg
till dockan var som att öppna en skatt varje gång! Pappa tog med mig på äventyr
i skogen, till branta berg och grottor, berättade historier och skojade. Allt
de gjorde var med kärlek som grund, vare sig det var ett rop eller ett
utsträckande.
Så är det för oss alla – det är alltid kärleken som driver oss! Vem kan döma någon som ännu inte känner sig omsluten av Kärleken? Hur kan vi egentligen döma någon som är förblindad av rädsla och inte minns utsträckandet av Kärleken (som vi är)? Om vi inte älskar oss själva kan det vara svårt att vara förälder. Om vi inte känner fullkomlig tillit till självaste Varandet uppfattar vi oss otillräckliga, och våra handlingar tenderar att bli därefter. Våra barn kanske lider av vår kärleksbrist – men, återigen, det är ingen slump att vi föds till de föräldrar vi gör! Det finns en gudomlig perfektion, och genom att påminna mig att jag är fri från skuld, gör det lättare att försonas med tanken på att barnen kan behöva jobba med de spår som sätts av mig och den andra föräldern i deras barndom.
Egot har gapat högljutt över min ”föräldraskuld” – allt ”oförlåtligt”
jag skulle ha gjort mina barn. Men att vara förälder är ju något vi lär oss, det
är inte meningen att vi ska göra allt perfekt från början – då skulle vi nog
inte ens ha fötts till den här världen! Det jag kan göra är att förlåta mig
själv för den inbillade skulden, när jag handlat ur kärleksbrist eftersom jag
inte haft kontakt med kärleken inom mig. Jag har ofta behövt påminna mig om att
jag är utan skuld, liksom mina föräldrar, liksom vi alla.
De relationer vi upplever som allra svårast är där vi har störst potential till soning, att släppa taget om gammal skuld. Så länge vi tror att andra har gjort oss ont har vi förlåtelsearbete kvar.
”Din enda kallelse här
är att medvetet vilja ägna dig åt att förneka skulden i alla dess former. Att anklaga
är att inte förstå (…) Av var och en som du beviljar befrielse från skuld
kommer du ofrånkomligen att lära dig din oskuld.” En kurs i mirakler, kap
14
När vi kan vara tacksamma
för dessa lärare som kommit in i våra liv är förlåtelsearbetet fullständigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar