Att dö och födas på nytt

Det har gått ett år nu, sen jag valde att helt överlämna mig till Gud. Jag var fullständigt utled på att leva som en egomänniska i denna illusion till värld. Som en yttre handling valde jag att gå igenom ande-och vattendopet. Det blev mitt svar på Guds kallelse. Jag kunde inte längre bara säga att jag ville följa Honom, hur helhjärtad jag än kände mig, det var rätt för mig att också visa det fullt ut i en handling - ett fullkomligt Surrender: ”Jag följer Dig genom allt, låter mitt gamla jag dö och att födas som Kristus.”

Det här steget fick en omedelbar verkan, jag märkte en markant skillnad omedelbart efter dopet. Som att Livet kommit tillbaka igen, så uppfylld av Ande. 

Året som följde blev att falla ännu djupare in i Surrender. Jag har fått överlämna mig igen, och igen, under året. Det har varit ett år av avvecklande av den människa jag trott att jag var.

Under 2022 har jag behövt skaka ur mig lagrade gamla känslor, och det har jag fått hjälp med på olika sätt, och allt har förstås varit helt gudomligt orkestrerat. Jag hade fortfarande vissa bindningar till mina barn och föreställningar om hur en sann själslig kärleksrelation ska vara. Helt perfekt fick jag möta detta under året. Livet hjälpte mig att ”förlora” också dem, tills all förlust, död, brist och rädsla försvunnit. Djupa lager av sorg har gråtits - i floder - ur hjärtat.

Vad är jag nu rädd för? Det kommer inget svar på den frågan!

Året som gått har på många sätt liknat en slags balansering, en justering av det som ”skavt”, där ekot av gamla val fått tystna av sig själv. Det är som när vi tappar ett runt burklock på golvet. Det snurrar en stund, sen stannar det upp och tystnar. Det här året har varit ett snurrande burklock.

Det är som att Gud på djupet sett till att befria mig från det jag inte ska ha kvar, och det har inte varit helt lätt alla gånger, då egots ”döende” verkligen känts på djupet. Men genom att dö medvetet har jag för varje sorg- och ilskeepisod rest mig stadigare i det Allomfattande heliga Ljuset.

Jag har fått helt fulländade aktiveringar, och det har skett genom perfekt ordnade möten. Den djupaste, svåraste initieringen skedde när jag mötte och ”förlorade” en mycket älskad person. Att helt och fullt kliva in i Surrender i denna tunga förlust öppnade upp mig för att fullkomligt kunna ta emot Kärleken och leva med den.

Att säga JA till vad Gud vill för mig är att dansa en evig dans i lycksalighet där jag lever ”som vanligt” i de uppgifter jag har, men jag är ständigt fylld av ett inre ljus som håller mig och jag upplever inte längre separation eller brist.

När jag vågade släppa taget helt om världen – förlora den – märkte jag att inget någonsin gått förlorat. Det enda jag släppte var själva rädslan att förlora. Jag har – och kommer alltid att ha (och vara) - Allt. Motsatserna attack och försvar har gett upp och integrerats, kommit till ro i den osårbarhet jag vet att jag är. Jag har slutat anpassa mig och gömma mig bakom roller.

Igen, och igen, och igen har jag vilat i nuet, i min själ, upprepat frasen: ”Jag vilar i Gud” och tagit ett steg ut från filmen om Maria och tillsammans med Jesus bara betraktat hela spektaklet utan att döma det. Detta har befriat mig!

Nu när jag släppt identifikationen med personen jag trott att jag var, sökaren, är jag syftet, istället för att söka efter det. Äntligen känner jag mig helt trygg i mig själv, i mitt skinn och i mitt energifält. I Gud. 

Jag har aldrig förlorat något, det enda jag förlorat är illusionen om förlust.