Att ta ansvar för sitt liv

Jag finns till för andra – Andra finns till för mig

Jag har behov av andra (s) (stöd, bekräftelse, närvaro) -  Andra har behov av mig

Det här är gamla förlegade programmeringar, som vi nu har möjlighet att släppa helt.

Detta ligger inte bara på individuell nivå, det är kollektivt; att tro att vi behöver lyfta och bära varandra, ta ansvar för andra, fullt i övertygelse att de inte klarar sig själva. Många av oss har skapat ett beroende av att hjälpa andra, en identifikation: om jag är någon för dig, om jag hjälper dig, bär dig, tar ansvar för dig – då är jag sedd och älskad.  Förr, när vi levde på ett helt annat sätt, behövde vi alltid se till att flocken klarade sig. Vi kunde inte lämna någon att dö. Ingen behövde på riktigt ta ansvar för sitt eget liv, eftersom alla i flocken hängde ihop som en skock får.

Tror vi ens att det finns en gudomlig kraft som håller oss?

Tror inte de allra flesta att vi är ensamma små fallna löv i vinden? Måste jag inte själv kämpa för att komma någonstans, för att nå inre frid och lycka - eller finns det ett annat sätt?

Vi har trott oss behöva kämpa i livet: ”Livet är en kamp”, så har det sett ut i många årtusenden.

Nu är tiden inne att släppa taget. Vi behöver inte längre kämpa själva. Vi kan överlämna oss till Livet Självt, eller Gud, den inre bärande Kärlekskraften som alltid håller oss. Vi kan inte förloras, tappas, vi är burna av Livet i alla lägen. Men vi verkar ha något som kallas för ”ego”, som är det lilla separerade jagets röst i sinnet, den vi identifierar oss med i den här världen.

I våra vänskaps- och kärleksrelationer ser vi hur vi (identifierade med egot) vill att andra ska finnas till för oss. När vi behöver prata om något som varit svårt vill vi att den andre ska finnas där! Och om hon inte gör det, vad händer då? Blir vi besvikna? Sätter egot i gång en historia om den andre som inte finns där, som inte lyssnar, som faktiskt inte är där när vi verkligen behöver dem?

Det som är perfekt här -  när andra inte dyker upp, när vi tror oss ha behov av dem - är att vi kan vända oss inåt och lyssna: Vad är det för en röst som söker hjälp?  Vem vill något och varför, och vem har egentligen ansvaret att svara?

Det är det egna lilla jaget (ofta barnet) som ropar efter Kärlek! Och vem ska svara! Jag själv!

Jag kan inte söka utanför mig själv, den enda vägen ut är IN! Allt jag söker finns inom mig.

När jag tar kontakt med mitt hjärtas gudomliga ljus kan jag möta det inre barnet i hennes längtan efter att bli sedd, omhändertagen och älskad.

Jag har alltid ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för att ta kontakt med Kärleken jag är och möta mig själv som människa där. Egentligen möter jag ett jag som inte finns. Jag möter ett jag som trott på brist. Men den som ropar efter kärlek har jag ansvar att svara.

Om en partner eller ett äldre barn vill att vi ska ta ansvar för dem när denne kan ta ansvar själv är det mest kärleksfulla att sätta stopp. Personen ropar efter kärlek, men söker utanför sig själv. Om personen vill hämta energi från dig, hänga sina energikrokar i dig, vill ha försörjning, bekräftelse eller full service är det faktiskt inte kärlek att ge det. Om det är något i dig som vill ge eftersom du annars får dåligt samvete, kom ihåg att detta inte är kärlek. Detta handlar egentligen inte om att sätta stopp för ”andra”, utan att du slutar göda ett mönster av beroende som redan har gjort sitt, som du är färdig med.

Så många föräldrar idag vågar inte säga nej till sina barn, av rädsla att de ska känna sig övergivna eller inte älskade. Barnet gråter och skriker ju när vi säger nej. Men tårar ingår i vårt växande. Vi upplever motgångar, men det får oss att hitta nya vägar och finna vår egen styrka.

Är jag ansvarig för något i den här världen? Är jag ansvarig för mina egna handlingar, min livssituation?

Ja, jag är ytterst ansvarig för hur jag tar det, hur jag tar emot det som kommer… ansvar handlar om hur jag svarar an. Jag har inte ansvar för hur andra beter sig mot mig, däremot har jag ansvar för hur jag responderar. Se ordet: Ansvar. Att ge ett an-svar är att svara an. Hur svarar jag på andras bemötande av mig? Dömer jag dem som skyldiga?

Att välja villkorslös Kärlek fullt ut till sig själv betyder att allt annat måste gå.

Jag var duktig på att vara dörrmatta och ta hand om andras skit. Jag gjorde alltså val som inte var i linje med den högsta kärleken för mig själv och andra: jag sa ja, när mitt inre sa nej. Nu tar jag verkligen ingen skit längre, varken från vuxna eller barn. Det är NEJ direkt. Mina barn kan tycka att jag är sträng, men jag märker att de slappnar av i min stränghet – om inte genast så kommer det efter en liten stund.

En partner gör sig inget besvär i mitt liv om han tycker att jag ska tvätta hans byk, om han tycker att jag ska vara på ett visst sätt för att passa honom. No Way. Var och en får ta hand om sitt gamla bagage, att projicera det på partnern leder ingenstans. Jag tolererar ingen ilska riktad mot mig för att jag triggar fram hans instängda emotioner, som om det som hänt i hans liv är mitt fel. Jag går därifrån.

Vi attraherar in partners med offerkoftor när vi anser oss vara ansvarig för andra. Att bli en hjälpare, ”en god person”, ifrån rädsla för att annars förlora något, är ett gammalt mönster, en solkig utspelad trauma-respons, som har fått gå.

Nu när jag slutat ta ansvar för andra och i stället tar fullt ansvar för mitt liv, för mig själv, så vet jag innerligt att jag bara kan dela mitt liv med någon som stöttar mig precis så som jag stöttar mig själv. Det är kravlöst och villkorslöst, men med tydliga gränser. Vi är båda hela och fyllda inifrån av kärlek och känner fullt ut att inget utifrån kan fylla det vi redan har. Istället för att söka kärlek från varandra utstrålar vi den eftersom vi är totalt uppfyllda av den, och önskar bara dela, ge, utsträcka den kärlek vi har inom oss. 

Att sluta vara något för någon annan till att fullkomligt bara Vara Sig Själv, är en Hemkomst: Att Vara Självet är att vila helt i Sig Själv, som de vi ÄR. När vi är Hemma i oss själva har vi allt vi behöver.