Min vilja är Din

Livet strömmar igenom mig. 

Jag är livet som strömmar för att väcka upp mig själv. Ju mer jag överlämnar mig till Livet självt, väcker jag mig själv till inget, vilket är detsamma som att sluta identifiera sig med egot. Egot är inget, kan inget, vill inget, finns inte!

Jag är här för att lära mig låta livet levas genom mig. Låta mig själv stå tillbaka, låta mig ledas. Det är inte jag som ska fånga livet, försöka bevara det, springa efter det eller sukta det i grannens gröna gräs. Jag har trott mig vara utan, trott att andra har mer och bättre. Allt jag behöver göra är att stanna upp, vända mig inåt, slappna av in i kroppen, och därifrån låta livet strömma genom mig. Jag iakttar vad som vill uttryckas genom mig och låter det ske. Vi har ju alla olika, unika livsuttryck. Hjärtat viskar att jag ska fortsätta göra det jag älskar, och ta emot och acceptera det som kommer i min väg. Det jag sannerligen längtar efter är Livets gudomliga vilja för mig. "Min vilja är Din", eller "Ske Din vilja" är fraser som hjälper mig att stanna kvar i närvaron. 

Det jag fortfarande känner attraktion till här på Jorden visar var jag har lektioner kvar att ta mig igenom. Och de prövningar som ingår är egentligen bara svåra när vi gör motstånd! Hur kan jag vara ett med mitt sanna uttryck när lektioner (som är tillfällen att släppa gammal inbillad skuld) kommer i min väg? Vilken skillnad blir det när jag släpper motståndet och bara låter sorg och smärta skölja igenom mig, precis som glädjen flödar över när jag gör det jag älskar? 

Livet är vår inre sanna essens som ville uppleva hur det är att vara i en kropp, vi sökte efter en form, efter något konkret. Felaktigt går vi runt och identifierar oss med våra separata jag, med kroppen. När kroppen bara är ett fordon för något evigt och så kraftfullt att vi inte kan förstå det. 

Hur låter du livet leva genom dig? Låter du din verkliga essens komma till uttryck? 

Det som kommer i vår väg är menat att komma. Som en främling som kommer till vårt hus. Bjuder du in främlingen eller låser du dörren, bommar igen fönstren? Vi har ju kollektivt en stor "främling" på besök i och med coronaviruset, som är en slags livsform*. En främling som faktiskt kommer med gåvor, men blir inte alltid mött som en sådan. Trots att viruset kommer med enhet och kärlek. Men Jesus blev ju inte heller välkomnad. Det var mer i efterhand vi fattade vilken mästare han var. Vi kan välja att öppna våra dörrar, våra hjärtan, eller vi kan välja rädslan. Det finns inget rätt eller fel. Men jag känner att vi blir långt mer infekterade av rädslan än av själva viruset. Vi kan också välja att själva söka upp vår ångest och bjuda in den. Motstånd är att försöka trycka in en känsla jag redan har, i garderoben. Till slut är garderoben full och går inte att stänga längre. What you resists persists.

De senaste dagarna har varit omvälvande för mig, men jag tar tacksamt emot allt som kommer. Det är en process, som rör upp, renar... och befriar! Ju mer jag befrias desto klarare blir det öppna space som jag är. Livet självt. 

Gamla kontrakt har avslutats i det yttre. I det inre arbetet hämtar jag hem små skärvor av mig själv, som separerats från mig i tonåren. Det är ett ljuvligt arbete, men det ger trötthet och kroppen kräver vila. 

Jag har symtom som om jag fått en andra våg med covid, och kanske är det så, att viruset fortfarande gör sitt jobb med mig. Det är jag hursomhelst tacksam för. Jag gör vad jag kan för att stötta kroppen med den näring den vill ha, och mycket vila och ensamhet. 

De bindningar, attachments, jag haft till saker, människor och att livet måste ha en särskild riktning, är släppta. Jag fick ett test tilldelat av mig för några dagar sen. Där det förut gjorde så ont eftersom jag kände mig sviken och bortvald fanns nu bara ett öppet utrymme, lika fridfull som en böljande sommaräng. I en millisekund ville jag reagera med ilska och smälla igen dörren, innan det genast började blinka ACCEPTANS med röda lysande bokstäver under mina ögonlock. Ilska byttes mot skratt och jag föll ihop i en jublande lättnad på hallgolvet. Andra får ju leva sina liv och göra sina val - jag behöver inte ta det personligt!  

Vi människor har speciella relationer till saker och andra människor, och till hur vi vill att livet ska vara. Så länge de andra beter sig som vi vill "älskar" vi dem. Men när livet ger oss oförutsägbarhet, så som en pandemi eller att vår älskade bedrar eller överger oss - då skakas vi om i grunden. Detta kan kännas oerhört svårt, men när vi öppnar upp för medvetenheten och frågar efter gåvan kommer vi att finna den. Om vi är närvarande (present) kan vi se vad det är för gåva (present) vi faktiskt fått.

Vi väljer helighet istället för speciellhet. Vi släpper våra speciella relationer med alla krav och medberoende. Vi väljer heliga relationer istället, vare sig vi är tillsammans fysiskt eller ej. En helig relation är en där vi möts helt i nuet, utan krav och förväntningar, där vi ser bortom det fysiska, till vår sanna essens. 

Livet är en dans. Hur ser din unika dans ut? 

*För er som är intresserade kan jag rekommendera att ni lyssar på Jeff Vander Clute angående coronavirusets gåvor. Se https://jeffvanderclute.com/articles/a-message-from-the-coronavirus/  och 

https://jeffvanderclute.com/articles/after-the-coronavirus-a-vision/