Naturen klär av sig
tar av sig sommarskruden
I sin nakenhet står hon, utan att tveka
Lika majestätiskt som alltid,
sträcker hon sina armar
Mot himlen
Men människan klagar
-hon saknar grönskan, de ljusa färgerna,
den frånvaro av mörker
hon alltid vill vara i - men ändå inte uppskattar
Hon minns inte det ljusa
som bevarats inom henne
Den inre lyktan vi kan lysa
för varandra
När yttre mörkret
lägger ut sitt svarta täcke
Låt det bli en språngbräda -
Gör en bakåtvolt
in i dig själv
Inuti ditt bröst
bor en gud
En viskning,
kan du höra?
Här finns inget vilset språk
Bara raka sanningen
om vem du är
och alltid varit
En kristallgrotta öppnar sig
när jag ser in i dig
opalit, blå azurit
Har du sett så vacker du är,
alla gåvor du bär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar