Under hjärtats järnmurar lyser det starkaste sken. Hur regntunga molnen än är så är solen aldrig borta. Hur mycket jag än ville dö när jag vred mig i ångest på psykakutens parkering för nio år sen, var ljuset alltid där. Det lyste lika outtröttligt som alltid även om jag inte såg det just då.
Andra kan säga att du
är trasig och du kan tänka om dig själv att du är värdelös, att du är ett
psykfall. Andra kan vara rädda för dig, se dig som en tickande bomb.
Du kommer att trigga
dem som lärt sig att känslor är farliga.
Det är sunt att uttrycka känslor om vi blir bemötta på ett kränkande och respektlöst sätt. Men hur många i min generation fick tillåtelse att känna sina känslor fullt ut? Hur många går inte omkring med undanträngda trauman?
När det blir för mycket
påverkas psyket.
It takes a fool to remain
sane. Att må dåligt är en bra början till läkning – om vi väljer det. Det
vi kallar psykisk ohälsa eller sjukdom (vilket jag kallar för en sjuk dom, när
vi säger att någon så kallad ”störning” skulle vara kronisk), är för mig ett
tecken på att vi är i kontakt med våra trauman – de har gungat igång så att de
kan vibrera klart, släppas fria – för gott!
De är inte längre undanträngda i ett bortglömt rum i källaren.
När vi möter någon
med så kallad psykisk ohälsa finns en risk att vi inte ser människan bakom diagnosen.
Vad ser vi? Använder vi de regntunga molnen för att definiera personen och
kanske till och med använder dem som analysformulär? Vi placerar in molnen i
olika fack, sätter på etiketter. Detta leder knappast till att personen känner sig
friskare, än mindre älskad och accepterad. Det kräver en styrka att inte
identifiera sig med diagnosen när läkaren säger att sjukdomen är livslång. Den blir ett filter
mellan ”den sjuke” och andra människor. Det vi istället kan göra för personen
som lider är att se bortom molnen, till det inre ljuset – till solen som alltid
lyser där, oavsett hur deppig, labil eller speedad personen verkar vara i det yttre. Om vi
endast ser till ljuset bortom kommer hon att minnas vem hon är.
När någon blir mött i
kärlek, blir sedd som den hon i sanning är - kan sant helande ske. Det är den största gåva du kan ge. Ett mirakel - och ni båda kommer ihåg vilka ni är.
Jag tackar er som såg mig när jag var på botten, som höll närvaron i mitt läkande. Ni vet vilka ni är. Utan er hade det kanske inte gått så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar