Min vackra dröm

Vaken, jag är.

Drömmen är fortfarande kvar, men jag är vaken i den.

I min dröm är hösten här. Oktober, den allra vackraste månaden. 

Jag blickar ut över fälten, där ljusblå himmel möter jordens allt starkare färger, där gul- och rödsprängda skogar famnar åkrarna. Ett rådjur tittar upp, vänder sig om igen.

Min yngsta son plockar lönnlöv i flera färger, och kantar buketten med kamomill och groblad. Hönsen jagar efter honom, tror att han kommer med mat. Han backar bort från dem, skyddar den bukett som skall vara till hans mamma. 

Kan jag nu själv drömma in vad jag önskar i drömmen, vad jag vill uppleva? 

Eller är det snarare så att min längtan visar mig vad som är på väg in i drömmen härnäst? 

Jag ser ett lugnare liv nära naturen, där mina andetag är sammanlänkade med naturens rytm och cykler. Det är som musik. Jord under naglarna, mossklädd mark i ryggen och blicken mot himlen. Björkskog och får i hagen utanför mitt hus. 

Jag slappnar av, sluter ögonen... livet är nu. I nuets öppna port pågår livet, och precis här kan jag välja att vara tacksam för det jag har, och det som ska komma. Det som ska komma finns redan. Allt pågår nu. Som om tiden upphört.

Inget blir livsviktigt längre när allt "bara" är en dröm... och jag vågar mer, för vad har jag egentligen att förlora?

Vem är jag i detta liv annat än en ängel klädd som en drömfigur?

Jag kan leva medveten om vem jag egentligen är, leva med förankring i hjärtat oavsett vad jag möter i drömmen. Jag väljer tacksamhet för alla mina upplevelser, mina relationer och den miljö jag lever i. Jag är tacksam för min kropp - det tempel jag just nu har, som gör det möjligt att leva och verka i drömmen.

Jag är här för att fullständigt vakna. 

När glömmer jag bort att jag drömmer? När gör jag drömmen verklig? 

När jag utmanar mig själv, blir allt djärvare i drömmen, vågar mer.... det är som att vara vaken i ett äventyr, ett spel, där jag bara kan njuta av upplevelserna. 

Jag går dit jag aldrig tidigare gått, dit jag aldrig vågade förr - när jag trodde att allt var verkligt och allvarligt. 

Låt mig minnas att hur långt jag än färdas i denna värld, vem jag än möter, så är jag fortfarande en ängel på besök.... eller en ängel som drömmer att hon är en människa. 

Jag förlåter mig själv för de drömbilder jag trodde var verkliga, de som jag trott skadat mig, och ser för mitt inre en väggbonad jag memorerade som barn:

Lär dig livets svåra gåta

Älska, glömma och förlåta