I en spricka i marken ligger det lilla fröet.
Det är kallt. Nedslaget ömmar i fröskalet.
Hon släppte taget... och blev släppt. Ett naturligt samspel. Växandets förändring. Lika brutalt som när ett människobarn föds ur sin mammas varma livmoder. När vi vuxit färdigt måste vi gå vidare.
Precis innan det första andetaget. Existerar jag - eller gör jag det inte? Finns det liv - eller är detta döden? Som ett ingenting - eller allting - i samma tidlösa läge. Precis före...
Precis före vad?
Som en fallen ängel i pansardräkt ligger hon orörlig.
Hon kan inte fästa i något.
Kylig är jorden kring fröet, viskar sorgens tankar:
"Det är ingen här som ser, som värmer,
som håller mig...
Är jag omöjlig att älska...?"
Fröet tvingas söka värmen djupt inom sig.
Där finns kraften, ljuset.
En svag röst viskar.
"Att kasta sig ut,
det hör till att känna sig övergiven...
Vila i din egen kraft.
Stanna kvar i dig själv.
När tiden är mogen skall du växa."
Hon vilar, stannar kvar där inne.
"Tillit, tillit, tillit..." Hon vänder på ordet, men finner samma betydelse.
Ordet är lent, det svalkar och sjunger...
...och ur den inre värmen börjar något röra sig, det växer...
Den hon är ämnad att vara börjar stilla komma fram.
Ett helt nytt liv har börjat.... Hennes eget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar