Erase and rewind

”Hey, what did you hear me say?

You know the difference it makes

What did you hear me say?

Yes, I said it’s fine before

But I don’t think so no more

I said it’s fine before

I’ve changed my mind

I take it back

Erase and rewind” 

Denna låt med The Cardigans sjöng jag på nyligen när jag vaknade en morgon. Jag hade precis gått in i gränssättning och kärlek till mig själv. 

Resan mot självkärlek har gått i flera steg. Jag har upplevt denna stora kärlek, och även haft känslor av att inte vara något annat än ren, villkorslös kärlek, vilket är en helt gudomlig känsla. Dock har jag inte tidigare kunnat ”plockat ned” den i det fysiska, i den så kallade verklighet jag lever i här på Jorden.

När vi kommit över tröskeln in i det nya landet Självkärlek noterar vi kanske först en frihetskänsla, men också nya dofter, smaker. Livet är så mycket ljusare, som att ha tagit ett kliv upp ur ett mörker. Först när jag kom ur mörkret fattade jag hur kompakt det verkligen var där nere! 

Kanske vill vi inte ha samma mat längre? Jag märker att jag fyller tallriken med frukt och mängder av blad. Inte behöver jag äta var tredje timme längre bara för att alla andra gör det!?  Jag kan äta när kroppen vill och jag känner tydligare nu vad den faktiskt vill ha. 

Jag börjar säga nej till sådant som känns nej, helt utan minsta tvekan. Det är knappt jag hänger med själv. Som att äntligen ha full kontakt med den jag egentligen är, den där Sanna Typen.  Förut fick jag dåligt samvete när jag sa nej. ”Jag borde”-mentaliteten ansåg att jag borde göra annat än vad jag själv ville. ”Finnas-till-för-andra”- träsket jag levt i hela mitt liv, har det äntligen släppt sitt grepp om mig, eller var det jag som sköt ut mig själv med katapult, som ett frö som sprätter iväg? Jag är ännu i luften och när jag tittar nedåt jordskorpan ser jag hur den justeras inför mitt nedslag. När jag kommer ned är det på en helt ny plats.

Här uppe i luften finns tid att vila och samtidigt släppa taget helt om det gamla. Ögonen flackar fram och tillbaka, jag känner mig urblåst i skallen, kropp och psyke vibrerar av kris, trots att jag hela tiden vilar i mig själv. Minnesbilderna som gör ont är det lilla barnets upplevelser. Jag hjälper henne, lotsar henne - barnet som en gång var jag. Jag är hennes förälder nu och jag hör min lärare Susanne Billanders ord inom mig: ”When we start parenting ourselves we become transparent.”  Att vara transparent betyder att allt ljus släpps igenom oss. 

I inre scener där det inre barnet upplevde smärta eller förvirring, stoppar jag bandet, så att hela bilden stelnar. Jag tar sedan mitt lilla barn i handen och leder henne därifrån och när vi sedan satt oss i säkerhet bränner jag hela scenen för mitt inre. Erase and rewind.

Samma saker gör jag med det jag upplevt i tonåren och som vuxen, men även händelser där jag inte skyddat mina egna barn fullt ut, eller satt vettiga gränser. Nu gör jag det. Gör om, gör rätt. Erase and rewind.

Detta är inte endast ett inre arbete. Det inre ger handling i det yttre: gränser sätts, samtal måste tas, det går bara av sig självt! Livet ger mig tillfällen hela tiden. Jag bjuder in mina barn till samtal, ber om ursäkt. Jag låter dem berätta vad de känt, och gör mitt allra bästa att bara lyssna.

Det går inte att göra något som jag innerst inne inte vill längre. Men visst känns det fortfarande lite obekvämt att stå kvar i mig själv när jag upplever att andra blir besvikna eller arga när jag säger nej.

Men jag kan stå kvar och vila i mig själv! Det kan vi alla med träning! Det är så mycket lättare nu när jag i självkärlek äntligen fyller upp mig själv. Jag får en bild hur jag tidigare bara stått i min kraft, i min kropp, till hälften. Nu är jag plötsligt helt på plats, och känner nu extremt tydligt mina gränser. Förut kunde andra vara inne i mig, där jag inte fyllde upp mig själv, haka sig fast, bestämma, ta för sig.

I min känsla av att vara halv sökte jag bli hel genom att tillföra något utifrån, vilket är omöjligt. Jag suktade: ”Om andra bara gav mig x .... Om andra bara älskade mig så som jag ville så… Om jag bara fick a och b så… Om min man bara kunde lyssna på mig… Om jag bara fick löneförhöjning… " Detta innebär osunda bindningar till andra människor och situationer. När vi sitter fast i ”finnas-till-för-andra”-träsket tror vi att vi är skyldiga andra något, och att andra är skyldiga oss något. Vi har speciella relationer, vi förväntar oss att andra ska ge oss lycka, och så blir vi rasande eller besvikna när de inte infriar våra förväntningar.

Vad gör jag här i luften, innan jag slår ned på ny mark?

·       Ger mitt inre barn upprättelse, låter henne uttrycka sig där hon förut inte kunnat. Hon har varit rasande arg, och är fortfarande rätt arg, det är som efterdyningar av 45 års instängd ilska, som fortfarande dundrar in mot stranden, men dock i minskad kraft för varje dag.

·       Vilar. All den aktivitet jag haft där ute i världen där jag anpassat mig, satt andra före mig själv, där jag presterat i tro att det ska ge mig något, förändrat mig själv efter andras humör... Allt detta kräver sin vila. 

·       Förlåter. Andras fördömanden har blivit en egen inre röst. Jag synar denna röst och förlåter både andra och mig själv. Dessa fördömanden är inte nådiga! De är faktiskt helt galna!

”Vad innebär det om du varseblir att attack i vissa former är orättvis mot dig? Det innebär att det måste finnas några former i vilka du tycker att den är rättvis…” (En kurs i mirakler)

Där det fortfarande gör ont, vare sig attacken verkar komma från andra eller från mig själv – där har jag fortfarande något att förlåta. Där är jag ännu inte helt fri de speciella relationerna, bindningarna eller medberoendet om man så vill.

Självförlåtelse: Jag är oskyldig, jag har ingenting gjort. Anden vet vem jag är och jag vaknar i Gud.

Förlåta andra: Du finns inte så som jag varseblir dig här. Om jag tror att du har skuld och om det var jag som hittade på dig till denna dröm så betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom vi aldrig har lämnat Gud förlåter jag oss båda två för det vi aldrig gjort.

Vem är jag som är fri med att ”andra” kan se mig som sjuk eller galen när jag tar steget in i egenkärlek, villkorslös kärlek? Vem är jag som lever helt förankrad i Kärlek till mig själv och bara flödar över så att rädslan aldrig har en chans att få fäste? 

 Jag ser fram emot att uppleva detta i Livet, del 2!