Hemma från jobbet. Kraftlös. Undrar vem hon i badrumsspegeln är egentligen. En skugga av mitt forna jag. En döende gestalt.
Jag famlar med tarotkortleken när jag blandar. Kortet ”Döden” kommer upp. Förstås. Är inte ett dugg förvånad. ”Dö innan du dör” är budskapet.
Om jag skiter i att vara en sån duktig jävel. Om jag skiter i vad mina föräldrar ska tycka, vad hans släkt ska tycka. Om jag slutar vara duktig morsa!?
Vem är jag då och vilken kraft får jag då tillgång till?
Vem är jag när jag helt och hållet slutat bry mig om vad andra ska tycka?
Vem är jag när jag slutat ställa krav på mig själv?
Om jag är mig själv helt utan rädsla – hur är jag då?
Jag skriver vad jag vill utan att bry mig.
"Vad ska den och den tycka? Vad ska mamma tycka, vad ska mina barn tycka?"
Screw you jävla duktighetsmissfoster. Kravjävel.
Låt min kraft få komma ut. Låt den forsa strömma fram. Jag är kraften. Jag är den vilda själen, som varit gömd bakom den höga kravmuren med sitt gaggande: "Gör si och gör så.” Jag ser den kollektiva boxen som jag slagit mig själv blodig i.
Vem är jag som skiter i att be om ursäkt? Som slutar vara så fin och len.
Som inte behöver baka några jävla pajer.
Som kan vara skitig, blodig. En häxa.
Som låter hela den förtryckta feminina kraften komma fram. Lilith som legat begravd i jorden. Nu spottar hon och fräser medan geggan rinner ur mungipan: "Tryck inte ned mig för i helvete!"
Men jag ser – det är inte männen eller någon annan som tryckt ned henne. Det är endast jag själv. Det är jag som gömt henne. I rädsla. Alla trycker vi ned oss själva. Det är ingen annan som gör det. Allt som tycks ske i världen är en spegel av hur vi trycker undan oss själva. Hur vi låter våra vilda själar växa inåt och bortåt, i skymundan. Istället för att gå ut och blomma, och stråla med vårt fantastiska ljus. Så stänger vi det inne, till och med stoppar det i en liten låda. Där ingen någonsin kan se. Vi låser ordentligt och glömmer bort. Vågar inte titta inåt, och så har det fortsatt, under eoner av tid.
Men...hon behöver inte gömma sig längre, eller försöka vara något annat - något vackert, snyggt och prydligt. Med protokoll i fickorna. Kontrolltanten som kommer och kontrollerar att jag kontrollerar att barnen lär sig något, och att de själva lär sig att kontrollera sitt lärande. Herregud. När vi slutar vara självkontrollerade kommer kontrollen utifrån att upphöra.
Jag sjunker nedåt inåt, låter intuitionen guida mig. Jag kommer djupare för varje andetag. Färgen blir grönare ju längre inåt, nedåt jag sjunker. Jag ser döda barns huvuden, de ligger på marken. Ovanför dem står en vuxen. Det är den vuxne som dödat dem, korsfäst dem. I ett försök att hålla ondskan borta har den stora gestalten försökt lösa problem genom att utrota det farliga. Det vilda i barnen, det okända måste tas till varje pris. De är för farliga med sin nya medvetenhet, sitt nya sätt att fungera, sitt klara ljus. Det okända är farligt. Istället för att bjuda in gåvorna har den stora gestalten dödat dem, våldfört sig på dem, tagit dem.
Den vuxnes kropp är så stor, och de små skallarna är så små, så pyttesmå.
Som om den vuxne sväller upp för varje barn han dödat. Kroppen, gestalten tycks växa. Skulden. När ska människan se att allt det hon gör mot andra är vad hon gör mot sig själv? När hon dödar någon läggs bara ytterligare en skalle i ryggsäcken. Vi kommer absolut ingenstans genom att döda varandra, begränsa eller göra varandra illa. När vi försöker handskas med det otyglade barnet genom kontroll. Genom att sätta det i fängelse…
Jag ser barnen med autismspektrumdiagnos. De är här för att hjälpa oss komma ut ur våra fängelser. Om vi kunde ta emot den gåva som de är här för att ge kan vi släppa många av de stenar vi bär på. De lär oss medveten närvaro i nuet. Det är inget annat som fungerar med dessa barn.
Vi behöver vila i sinnet, bortom den här världens babbel: alla tankar om motsatser (ont och gott), villkorad kärlek. ”Om jag ger så ska jag få”, ”hon är ond, han är god”, ”han är smart, hon är dum”. Våra dumma principer och regler, manipulationer och självupptagenhet.
När vi sjunker undan detta inre pratet når vi den gömda och glömda sanningen, det som faktiskt är inlåst i den där boxen. Vi har glasklar intuition, vi föds på nytt, vi utstrålar kärlek till andra utan krav på att få tillbaka, vi tar hand om oss själva och följer vårt hjärta.
Vi slutar försöka köpa oss lycka, vi slutar springa efter moroten. Vi slutar jaga efter upplevelser, pengar eller vad det nu är som vi tror ska ge oss det vi saknar.
Vi behöver inte sträva efter något utanför oss. Det finns inte där.
Vi behöver inte göra något särskilt eller försöka vara någon särskild för att få det vi söker. Allt vi söker är redan inom oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar