Vi kan göra valet att endast se barnets "problem", vare sig det handlar om diagnoser, mardrömmar eller fysiska besvär. Här i ligger ingen lösning. Barnet kommer varken känna att du bryr dig, är närvarande eller älskar det. När vi ser "barnets problem" är det i själva verket vi som har ett problem.
Vi kan fråga: "Vill jag ha svaret?", och genom den inre vilan i medvetenhet kommer vi ha barnet med oss, och vi kommer att få svaret, bli vägledda av den osynliga kraft som bor i medvetenheten.
Ju mer vi ger uppmärksamhet åt medvetenheten ju mer i kontakt med intuition, visdom, medkänsla och kärlek ÄR vi.
Be aware of the awareness.
Att återvända till medvetenheten är inget hokus pokus, det är det mest naturliga som finns. Att leva ett med vår inre essens, istället för att tro att vi är de kollektiva programmeringarna är så fantastiskt befriande!
Plötsligt vet vi bara, kanske vaknar vi en morgon och bara ser sådant vi inte såg förut.
Barnet i skolan behöver fortfarande de olika skolämnena, för att klara vuxenlivet, och för att fungera i vårt samhälle krävs vissa grundläggande kunskaper.
Men det allra viktigaste hos en lärare är hennes medvetna vilande i Sig Själv. Vilande i Sig Själv möter hon eleven på djupet. Hon kommer att se att gränsen mellan lärare och elev suddas ut. Det blir inget tydligt "jag är lärare och du är elev" för båda kan spela de olika rollerna. Den unge kan i allra högsta grad fungera som lärare där han visar nya marker som den vuxne aldrig tidigare beträtt.
Uppstår dömande tankar hos läraren om den (för tillfället) yngre eleven har hon något inom henne själv som ropar efter kärlek. Läraren kan behöva uppsöka enskildhet dagligen för att möta sitt eget inre rop.
På samma sätt kan vi ha dömande tankar om föräldrar och kollegor. Men när vi möter medvetenheten hos vår nästa är vi hemma. Medvetenheten förenar oss. När vi glömmer bort att medvetenheten är allas vår grund börjar vi kasta skit på varandra: "du gjorde det här mot mig!", "hur kunde du!?"
Vi dömer våra politiker: "hur kan ni göra så här mot oss!?", "vi håller redan på att gå under, och så kommer ytterligare indragningar!!" Men vilandes i medvetenheten ser vi till att älska vår känsla av otillräcklighet. Vi tar hand om våra känslor, utan att skapa ett drama kring att någon gjort oss något. Ett med medvetenheten möter vi människor i ledande positioner med kärlek, tackar dem för att de hjälper oss komma i kontakt med vår känsla av litenhet, ser oss tillsammans i enhet, i samma medvetenhet. Det finns ingen som gör något mot någon, allt är en spegel.
Ju fler lärare som vilar medvetet, desto helare och mer tillräckliga kommer vi att känna oss. Vi kommer inte att behöva bli speglade utifrån längre i vår "otillräcklighet", där resurser dras in, där barngrupperna i förskolan blir allt större, där högre krav ställs. Ju fler som väljer att vila naturligt medvetet, där vi vet att vi är tillräckliga som vi är, förändrar vi världen "där ute".
Du är hel. Du är tillräcklig. Du är redan där. Vågar du upptäcka det?
Hur ser förskolan och skolan ut när vi alla vet att vi är hela, sitter i samma båt (oavsett yttre roller), att det inte finns något vi-och-dom? Vilken förskola och skola kan vi börja skapa när vi insett att de vi slagits mot hela tiden bara var våra inre skuggor?
Verklig förändring kommer alltid inifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar