I feel my time, my time has come
Let me in, unlock the door
I never felt this way
before” (Til kingdom come, Coldplay)
2005. En grå evighetsvinter. Jag var tillbaka i förskolan
igen efter en lång utmattningsdepression. Livet började skimra så smått igen.Så stod du där, din jäkel. Med dina bruna lysande ögon och långa fingrar. Med en utstrålning som knockade mig. Hade jag kanske bett om att du skulle dyka upp sådär bara?
Jag började komma på mig själv med att tänka på dig väldigt mycket. Jag blev arg på mig själv. Vi jobbade ju ihop och var båda stadgade. Jag ruskade av mig tankarna bara för att upptäcka att de kom tillbaka lika fort.
Jag tog fram papper och penna, försökte skriva dig ur systemet, men tankarna blev allt mer högljudda och hävdade bestämt: ”Jag älskar honom. Det har jag alltid gjort.”
”Vadå alltid?” protesterade en liten röst inom mig. ”Du känner ju inte ens killen, hur kan du alltid ha älskat honom? Du är ju knäpp.”
Tid gick och känslorna och tankarna som visade i din riktning gav sig inte. Det blev bara starkare och starkare, nästan outhärdligt. Efter några långa och svåra månader fick jag äntligen ur mig orden till dig: ”Jag tycker om dig väldigt mycket”. Sen den kvällen var allt förändrat.
På något sätt anade jag redan innan vad som skulle ske, och jag var skräckslagen. Jag fick föraningar av den berg-och dalbaneåkning jag skulle bjudas på. En växling mellan himmel och mardröm som skulle visa sig befria mig från många av mina felaktiga föreställningar om vad kärlek var.
Att fortsätta tro att du någonsin orsakat mig smärta är att hålla mig själv fängslad.
Utan manualer eller kartor stod vi där, nykära, hand i hand. Jag hade funnit mitt livs Lärare som skulle komma att ge mig mina största förlåtelselektioner.
Jag famlade mig fram i kärlekens land, vacklade mellan den fastklamrande jag- måste-ha-dig-annars-är- jag-förlorad och en djupare upplevelse av Den Stora Kärleken som var vidunderlig och som jag ofta nådde när vi bara var tillsammans, men framförallt när jag tog mig raka vägen igenom den smärta du hjälpte mig få kontakt med!
Tack vare dig lärde jag mig att kärleken inte är beroende av att ha den älskade vid sin sida. Kärlek är vad vi är.
Allt mitt ego ville att du skulle vara. Det var du inte. Alla roller mitt ego ville tillskriva dig… du visade motsatsen. Du gjorde inte enligt mitt egos ”jag vill ha som jag vill”-manus.
Men. Jag vill endast minnas dig med glädje. Göra ogjort det som aldrig var.
Jag som älskade att bo ensam och vara mycket för mig själv valde att ändå flytta ihop med dig. Vi ville ju vara mycket tillsammans, och nu hade vi valt varandra, och då flyttar man ju ihop. Det verkade som det enda rätta, men jag minns att lyckan inte strålade i mitt inre när flyttlasset gick.
Vi fick tre barn i rask följd. Jag visste deras namn redan innan de kom. Jag gick in i mammalivet med hull och hår som den modersfigur jag är.
Under flera år triggade du min rädsla för att bli övergiven, men säg vad du inte triggat hos mig! Vem är du egentligen? Fortfarande förvånas jag över att du står så stadigt kvar vid min sida, trots allt vi gått igenom.
Min smärta fick mig att vilja fly ifrån dig många gånger. Allt som kom upp inom mig gjorde för ont. Mitt ego ville att du skulle älska mig så som jag aldrig någonsin känt mig älskat. Men det var inte ditt jobb. Det var alltid mitt eget jobb att hitta in till kärleken.
När våra tre äldsta barn var mycket små blev du väldigt sjuk, under flera år, i perioder. När du så småningom låg på operationsbordet för att få bort det som störde i din kropp, förlorade jag dig. Jag mötte din död, trots att du faktiskt inte dog. Men under en hel kväll, en natt och en förmiddag var du död för mig. Samtidigt fick jag starka bilder från att ha förlorat min man i en annan tid, i extrem fattigdom. Du var lungsjuk och hängde dig, lämnade mig ensam med många barn mitt i vintern där vi inte hade någon mat. Ett efter ett dog barnen, och jag begravde dem i snön. Min ilska över att du dog för mig ännu en gång visste inga gränser! Hur kunde du göra så!?!
Ofta har jag fått påminna mig: Jag är oskyldig. Jag har ingenting gjort. Allt är förlåtet och jag är hemma hos Gud.
Vi gifte oss. I och med äktenskapet föll ett tungt täcke över mig: de kollektiva föreställningarna om vad ett äktenskap innebär. Som om åsikter från det förgångna band fast oss till varandra på ett sätt som inte var sant. Vi var nära varandra, men ändå inte. Jag tappade ofta bort både mig själv och oss under alla vardagsbestyr, förlorade mig i världen.
Ytterligare ett barn ville komma (jag kände tydligt hans närvaro), trots att vi först sagt nej. När jag ändå blev gravid efter en tid och fick missfall visade vår sorg oss tydligt att vi ändå sagt ja till ett fjärde barn. Några månader senare blev det dags, barnet visste att han var välkommen och stannade kvar i magen.
Efter det sista barnets ankomst fick jag tydligare kontakt med en kraft inom mig. Det blev alltmer omöjligt för mig att gå emot mig själv. Jag började läsa En kurs i mirakler mer frekvent under föräldraledigheten, och kände tydligare vägledning inifrån.
Med tydligare känsla av kärlek till mig själv började jag nu på allvar längta efter ett eget ställe att bo på, åtminstone ett par dagar i veckan. ”Gud förbjude, så kan man inte göra”, skrek egot! ”Du överger dina barn! Vad för slags morsa är du egentligen!?” Samtidigt längtade jag till en brytning av våra gamla mönster, där jag i min frustration kritiserat dig alltför mycket.
Jag har hittat så många ”bevis” i detta livet att du svek mig. Men du har aldrig svikit mig. Du har aldrig övergett mig. Allt är ett eko av att jag trott mig ha lämnat Himlen.
Den här världens syn på hur man ”ska” leva som äkta par, som familj… Vem tjänar dessa åsikter?
Är jag gift eller inte? Är jag med honom eller inte? Vi behöver inte tänka på det sättet längre. Om vi inte äger varandra kan vi inte heller förlora varandra. Vi är förenade i kärlek för alltid.
Det gjorde ont att gå utanför boxen, trygghetszonen, som jag gjorde när jag så småningom flyttade ifrån dig. Egots röst skrek i mitt öra, och de första nätterna grät jag i min nya lägenhet. Egot förbannade mig för mitt beslut. Det kändes som vår kärlek var över.
Jag vill inte minnas dig på felaktigt sätt.
Den helhet jag ser i dig bor också i mig. Den enda sanna. Kärlek är vad vi är.
Rättsinta minnen är ditt leende, dina ögon, ditt trummande i luften när du hör musik. Den ofantliga glädjen som genomsyrat oss när vi bara varit tillsammans, men som också är den glädje som bor i allt, som inte är beroende av något i det yttre för att existera.
Inom mig hör jag låten ”Lover, You Should’ve come over” med Jeff Buckley, den som du ville att jag skulle lyssna på när vi precis träffats. Jag flyger fram på cykeln med Lennons ”Woman” i lurarna, och det är du som sjunger den för mig, tillsammans med alla världens män som bara älskar kvinnan, kvinnor. För det är det enda sanna! Alla världens män älskar oss – allt annat är illusion! Ta in och fatta det! Jag ser bara ditt strålande leende och öppna famn. Din glädje. Det är det enda äkta. ”It’s never over…” Dina fingrar ihopslingrade med mina.
Din kärlek till mig är outstanding. Den är allt. Den vill att jag ska vakna upp. Din kärlek innehåller precis allt, och inget är av ondo. Jag ser hur allt vi gått igenom puttat mig framåt på min väg. Jag har stretat emot många gånger, men din kärlek har sett till att jag kommit vidare.
Jag har inte helt vaknat upp ännu. Men välkomnar ytterligare lektioner från dig.
Jag har lovat mig själv att minnas dig på rätt sätt. Du är ren kärlek och jag har alltid älskat dig, och kommer alltid göra det.
”In your tears and in your blood
In your fire and in your flood
I hear you laugh, I heard you sing
I Wouldn’t change a single thing”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar