Livets största lektioner

När någon vi älskar försvinner ur våra liv, när dörrar stängs, när vi blir lämnade - eller själva lämnar -  är det helt naturligt att känna sorg.

Men räcker det att ”bara” sörja?

Våra närmaste är oftast våra främsta läromästare. Dessa kan vi kalla ”speciella relationer” och utan att kanske ens vara medvetna om det, bestämmer vi hur vi vill att de andra bemöta oss, älska oss. Vi faller för någon och förväntar oss att bli älskade på det sätt vårt inre barn saknat. Vi får egna barn och förväntar oss en hel del, hur vi ska vara som föräldrar, vad vi ska få genom relationen. Det är tuffa förväntningar att leva upp till!

Uppnår vi inte det vi vill genom våra speciella personer eller om personen inte uppfyller våra (ofta omedvetna) krav är det inte ovanligt att vi tar avstånd, känner oss sårade eller rent av attackerar den andre. Vi glömmer bort den villkorslösa kärleken som aldrig hyser agg!

För att befria mig själv (och mina närmaste!) och sluta leva på ett fattigt sätt, där jag lägger mitt liv i andras händer och är beroende av andras förmåga att visa kärlek, behöver jag först acceptera att det är jag själv som har det fullkomliga ansvaret för mitt liv. Bra frågor att ställa är:

- Vem har ansvaret för mig?

- Vem ansvarar för att jag känner mig älskad?

Vi kan alltid påbörja ett sorgearbete redan under en pågående relation, där vi väljer att möta oss själva varje gång vi krockar med en speciell person. Varje gång jag inte får det jag önskat utifrån är det en inbjudan att möta mig själv, att gå inåt.

Men oftast är det efter en separation som denna sorgebearbetning påbörjas. Det är mycket som triggas igång när två (eller flera) älskade själar skiljs åt.

En älskad människa dör och kanske hann du inte säga allt det där du ville, försonas, reda upp det som kändes fel? Allt som du önskat ni skulle ha tillsammans, som bara att få följas åt under lång tid blev inte av…

Vid skilsmässa och/eller otrohet: att bli bortvald och utesluten väcker den djupaste smärtan.

Kanske har du själv lämnat en eller flera älskade personer eftersom att stanna är förenat med ännu större smärta. Att lämna människor du som liten varit beroende av drar upp de djupaste såren kring överlevnad. Vem är du när du gått och ingen längre talar med dig?  

Där du tidigare sökt tröst, hjälp, kärlek och vägledning möter du nu endast en stängd dörr. Vad händer i dig när andra tycks avsky dig eller behandlar dig som luft?

Det som känts ofullbordat i relationen kan bli till ett ältande och håller oss kvar i sorgen. Vi kommer inte vidare i våra liv. Förlusten sitter i vägen.

En fin sorgebearbetning och tillika förlåtelsearbete är att punkta upp följande från de personer du genomgått separation med:

* Det jag önskar jag fått i vår relation som jag inte fick

* Det jag förväntade mig av vår relation som aldrig blev av

* Det jag själv önskar jag gjort annorlunda

Det kan bli en lång lista, men se till att få med allt, till exempel:

Jag ville att du skulle möta mig med öppet hjärta och se mig som en jämlike. Jag önskade att du skulle hålla dörren öppen när jag uttryckte min sorg och smärta. Jag ville att du skulle se mig och älska mig för den jag var, utan att jämföra mig med någon annan. Jag önskar att du skulle se mig utan att döma mig. Jag önskar att jag sagt ifrån när du gick för långt. Jag önskar att du hade bekräftat mig känslomässigt istället för kräva att jag bara skulle vara glad. Jag önskar att du gett mig bekräftelse på mina inre förmågor istället för hur duktig jag vara på att göra saker. Jag önskar att du inte skulle ha kritiserat mig så mycket.

När listan är klar:

* Låt alla känslor få komma ut

* Byt ut varje ”du” mot jag.

* Ge dig själv det du önskat (eftersom ansvaret alltid legat hos dig). Detta kräver jobb! Istället för att vara utifrånstyrd börjar du leva inifrån, vilket blir en enorm lättnad för hela systemet, men kommer att dra upp alla rädslor för att du ska kunna syna dem, en efter en.  Men den befrielse som väntar är väl värd mödan!

 

BÖN: Låt mig komma ihåg att när jag känner mig bortvald, lämnad, ensam, bortkastad, utdömd, kritiserad och utstött av andra så är det skuggor ur det förflutna som kastas över mig från den gången jag själv valde att lämna sanningen/Gud/mig själv/Kärleken.

Låt mig få minnas vem jag är och för alltid vila där. Amen.