Ett riktigt hem

Sedan i somras har jag sökt efter ett nytt boende till mig och mina barn, i och med att jag separerat från deras pappa.

Flera dörrar har öppnats på vägen, för att sedan stängas framför mitt ansikte. De första gångerna dörrarna stängdes hände ingenting inom mig. Jag bara tänkte: ”Nehej, okej, det där var inte min dörr. Det kommer en ny som kommer att vara den rätta för mig.”

Jag har fått öva att hålla modet uppe och vila i tillit i nuet och ändå kunna njuta av livet, färden, utan att bara stirra mig blind på målet. Själva resan är ju målet!  

Den stora gemensamma bostaden vi bott i skulle sägas upp under hösten eftersom hyran kräver två föräldrars löner, och vetskapen att ha lägenheten kvar under den långa uppsägningstiden, ända fram till nyårsafton kändes tryggt och bra.

Men tiden gick… pappan till barnen flyttade ut, men trots att jag nu sökt i månader fanns ingen ny bostad i sikte för mig…

Varje dag sökte jag, på nästan all ledig tid, gick på visningar, pratade med banker, annonserade, satte upp lappar, scannade igenom blocket och andra sidor och grupper, åkte flera mil till små hus utanför staden, utan att känna någon öppning inom mig, och när den inre kompassen emellanåt sa ja (en expansiv känsla inom mig), så blev det ändå ett nej utifrån, från hyresvärd eller bank. ”Du har för många barn” var skälet. Precis i början av november, när allt tycktes stå stilla och jag började känna tröstlöshet, kom det upp en tanke som jag behövde möta i kärlek: ”Det finns ingen plats för mig som ensam mamma i den här världen”. Va!? Vad var det här nu då, som hade bubblat upp från de inre gömmorna?  En inre bild följde tanken, en där jag vankade omkring i ökenlandskap med packning på rygg och höfter. I släptåg hade jag en hel skock med barn.

Jag har alltid tidigare i livet haft lätt att finna en ny bostad när jag behövt det, men nu – för första gången som ensamstående med barn – var situationen en annan!

Och jag såg mig själv i allt mitt sökande, hur jag letat utanför mig själv. Självklart finns det ingen känsla av att vara hemma när jag bara spanar i det yttre. Hemma är ju där mitt hjärta är. I närvaron. Jag slöt ögonen och landade i att vara hemma i mig själv och jag insåg samtidigt att det inte är jag som ska ordna en bostad, jag behöver bara luta mig tillbaka och följa med. Jag kommer att veta vart jag ska gå. Jag kan låta mig ledas.

I tårar över den kamp jag fört, lämnade jag så äntligen över till universum. Jag sa högt: ”Nu slutar jag söka. Jag överlämnar det här till dig. Jag orkar inte mer.”

Dagen efter ringde telefonen. Det var från bostadsförmedlingen. Plötsligt stod jag som nummer ett på en av hyresrätterna jag köat på hela hösten. Jag trodde inte det var sant. Hur hade det gått till, och så snabbt ändå!?

Jag skakade på huvudet och skrattade lite åt mig själv… När jag tittade tillbaka på denna prövning såg att jag minsann inte varit så avslappnad och vilat så medvetet som jag trott! När det gäller mina barn tappar jag tilliten fortfarande och tror att allt är upp till mig (det lilla jaget), att det är jag ensam som måste ordna allt - jag är ju deras mamma med det yttersta ansvaret.

Härmed bjuder jag in mig själv till:

”Hur är det att vara förälder och fullständigt vila i tillit att jag som mamma till dessa fyra barn i varje stund är tillräcklig och får precis det jag och barnen behöver?"

Jag ler stort när jag tänker på den lägenhet jag ska få flytta in i. Den ligger faktiskt i den stadsdel jag varit mest nyfiken på och som känns som den passar mig, med sina annorlunda nytänkande satsningar och intressanta hus. I området finns lekparker insprängda mitt i naturen, caféer, restauranger, små torg, vackra byggnader och skulpturer. Denna plats landar rätt i mitt hjärta, trots att jag trott att egentligen ville ha något helt annat, som ett hus på landet till exempel.

Jag har mött en hel del föreställningar inom mig under dessa månader, (vilket ju krävde sin tid!).

”Barn behöver växa upp på landet.” (Trots att kompassen i mig verkligen inte jublar över att bo på landet på vintern.)

”Skog och natur är det allra bästa att ha omkring sig.”

”Alla barn behöver ha ett eget rum.”

En del skam: ”Vad är jag för en mamma som inte kan ge barnen ett ordentligt hem?”

”Vad är jag för en mamma som flyttar så ofta, vad ger det för trygghet?”

”Vad är jag för en mamma som vill leva litet och minimalistiskt med fyra barn?”

Men hur vill jag egentligen bo!? Om jag slutar anpassa mig efter andras åsikter och barnens alla önskemål, och istället väljer det som blir rätt för mig? Det är ju bara då jag kan må bra och jag tror barnen mycket hellre bor med en mamma som älskar sitt liv, än med en mamma som vantrivs. Om jag behöver få vara lite ombytlig i livet just nu eftersom det har hänt så mycket, vad gör det – egentligen? Barnen har kvar sin skola, sina kompisar och båda sina föräldrar. De verkar må bra!

Det enda riktiga hem jag egentligen kan ge barnen är i min närvaro. Om jag gör allt ”rätt” i det yttre, enligt den kollektiva måttstocken, så skulle jag ha sett till att ordna ett stort hus åt barnen, med stora gröna ytor, var sitt rum, lummig trädgård… Ja, det finns många tankar på hur det ”borde” se ut.

Men jag känner ingen lycka, ingen öppning i dessa tankar. Inget boende kommer att kännas rätt om jag inte vilar medvetet i mig själv.

Jag är jag, och jag behöver acceptera och följa vad jag mår bäst av.  Jag vill leva enkelt, med ganska få saker, men små ting jag älskar och som fyller en funktion. Jag vill ju inte ägna ledig tid till att städa och plocka upp tusen miljarder småsaker efter en familj på fem personer.

Jag älskar att ha skogens sus omkring mig, närhet till mossa och blåbärsris, men jag vill inte vara utan affärer, belysta gator, bibliotek, caféer och allt annat en större stad kan erbjuda. Jag vill inte sköta en hel trädgård eller renovera ett hus. Jag vill göra andra saker. Gå ut i naturen, träna, vara hemma och skriva, arbeta med coachning, fika, umgås, mysa i soffan, prata med familj och vänner. Ska jag ha en trädgård får gärna någon annan sköta den! Jag vet att jag behöver min vila, reflektion och att bara få vara. Att arbeta med barn som jag gör 18 dagar i månaden och dessutom ha fyra egna barn hemma (även om jag bara har dem 50 % hos mig numera) kräver sin återhämtning!

Men eftersom barnen älskar växter och odling kan de få sköta det själva – på balkongen!

Jag hade från början mest av allt önskat mig att bo intill naturreservatet Hågadalen, men den dörr som till slut öppnades ligger granne med Stadsskogen, vilket verkligen inte är fel. Jag vet inte hur det kommer att vara att bo där, men det pampiga ”YES!” som kompassen jublade och slog ut som en stor leende blomma inuti, leder mig rätt. Jag vet ju det.

Och… precis vid årsskiftet går flyttlasset, så jag behöver inte betala dubbla hyror som det ofta blir vid en flytt. Universum levererar!