Dödsbäddsperspektivet

Jag drivs av tvivel, som leder till frågor. "Är det verkligen så här jag vill ha det?" Tvivlet leder mig in i att korrigera, fixa, ändra... "Hur lever jag ett liv med glädje, där allt flyter?"

I det stora hela lever jag ett tillfredsställande liv, men eremiten kämpar fortfarande, med en klump i halsen, för att få mer tid helt ifred från andra människor.

När jag har tid för mig själv finns tid till reflektion, till skrivande, till att vila...

Igår när jag skulle sova var klumpen kännbar, och jag bestämde mig för att göra en av mina gamla favoritövningar.

Övningen är enkel. Jag lägger mig på rygg, blundar och slappnar av, föreställer mig att jag är mycket gammal och ligger på dödsbädden. När jag ligger där för döden ser jag tillbaka på mitt liv, och jag ställer mig frågan vad jag skulle vilja se från dödsbädden när jag ser tillbaka på just den här tidpunkten i mitt liv, nu när jag snart är 44 år.

Det här är så intressant, för jag får alls inte se mig själv helt ensam flera dagar i veckan, som jag trott. Visst finns där kanske en dag i veckan till att vara själv, men det är inte lika livsviktigt som jag inbillat mig.

Det som verkligen är avgörande för att leva ett levande liv är två saker:

• Städa upp energimässigt och fysiskt det som kvarstår för att uppleva överflöd.
• Dela mina historier. Skriva och berätta. 

Och visst ser jag. Dessa två delar i livet är stora just nu. När jag skriver eller berättar är jag i kontakt med mig själv, på så sätt att jag svarar an på vad livet vill uttrycka genom mig. När min personliga längtan och livets längtan är densamma är det som att vara i himlen. 

Jag ska skriva och berätta, och leva med den härliga känslan som bor i självaste berättandet när jag är ensam eller tillsammans med min familj. 

Vad gäller överflödet, så finns det en del jag fortfarande kan göra både vad gäller medvetna val, men även se på vilka programmeringar jag sitter fast i. Kanske har jag köpt andras sanningar som mina egna? 

Jag tackar den visare äldre kvinnan på dödsbädden för att hon visar mig vägen. Hon skrattar lite snörpigt med munnen, skakar lätt på huvudet som om hon vill att jag ska skärpa mig. Det är som om hon säger: "Kom igen nu, det här är ju ditt liv - lev det!" Hon blinkar med ena ögat och vänder sig om i sängen.