Vad gör andra för att försöka få uppmärksamhet från mig? Visst väcks en irritation när barnet flaxar runt som en skadad fågel, ylar i falsett för att jag ska se, höra. Barnet vill ha uppmärksamhet, kontakt.(Finns jag, ser du mig, älskar du mig?) I irritationen lever en känsla av lätt panik, ett fladder. Tystar jag barnet (ber barnet undertrycka sina känslor) istället för att möta det, har jag tillfälligt glömt vilka vi är. Vem är jag som gör separationen verklig? Vem är jag som väljer att tro att "den andre" har problem, är jobbig? Vem är jag som inte svarar på ett rop efter kärlek? Det "jaget" är inte verkligt. Det är jaget i separation. Icke-jaget eller egot.
Partnern som stänger ned, går undan, in till den mörka grottan. Irritationen växer, och tankarna kommer - "vart tog du vägen, jag saknar dig, se mig!" - som en svans efteråt. Länge trodde jag att känslan och tankarna var mina, och ju djupare jag irrade mig in i irritationen - desto mer panik och övergivenhet fann jag. Nu vet jag att det var min partners upplevelse jag kände i mig. Känslan inuti mig var endast ett obesvarat rop efter kärlek.
Vi får panik när vi inte har kontakt, när vi upplever separation. Vi söker uppmärksamhet. Vi söker lindring från känslan av separation som ständigt är med oss vare sig vi är fullt medvetna om den eller ej.
Men eftersom separationen inte är verklig kan jag inte heller behöva uppmärksamhet utifrån. Allt jag vill ha finns redan inom mig. Allt jag tror att jag behöver från andra har jag glömt att jag är. Hur kan Uppmärksamheten Själv, som jag är, behöva den från någon annan?
Andras sökande efter uppmärksamhet är mitt eget. Så länge jag upplever ropen utanför mig, har jag inte svarat fullt ut på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar