Är det bara jag som tar ansvar?

Vem har ansvaret hemma, i familjen? På arbetet? Vem ser till att barnen gör sina läxor, får håret tvättat? Vem ser till att saker blir gjorda på jobbet? 

Att ha koll, att hålla i alla trådarna är något jag lätt och enkelt gör. Jag har en förmåga att se hela bilden, eller bara "vet" vad som behöver göras vid rätt tillfälle. Risken är dock att jag bara rusar på i allt som ska göras, för det blir lätt en ändlös räcka av sysslor när man är fyrabarnsmamma och dessutom har ledningsansvar på jobbet.

Jag har varit upprörd. Förbannad. Störd och irriterad. Egot skriker: "varför är det bara jag som...!?"

När jag går in i dessa känslor vet jag att ett "not-self" har tagit över spakarna. Där är det dags att genast bromsa, istället för att agera i smärta. När jag tror att jag är ensam med ansvaret har jag gjort separationen verklig. Jag tror dessutom att någon annan är ansvarig över hur jag känner. Det är inte sant! 

Istället för att börja frusta min ilska över andra människor vänder jag mig inåt och tar ansvar för mina egna känslor. Vad var det som hände?

Om jag tror att jag behöver ta ansvar där andra vuxna människor själva kan ta ansvar är det som att ta ifrån dem deras kraft. Vad är det jag tror ska hända om jag lämnar över ansvaret? Den känslan kan jag vara nyfiken på istället för att försöka förändra någon eller något utanför mig. Som vi vet kommer all verklig förändring inifrån.

När jag tittar på ordet ansvar ser jag att det går att dela i två. An svar. Att svara an. 

Vad svarar jag an på? Vad säger mitt hjärta ja till att jag ska göra? Om jag säger ja till att ordna fika på jobbet, då gör jag det helhjärtat. Men väljer jag att göra det ifrån en känsla av separation kommer egot att muttra något i still med: "varför är det bara jag som tar ansvar!?" 

Jag har ansvar för mig själv. Det är jag som får ge mig själv egentid och vila. Stunder i skogen. Tillfällen, eller en hel dag, då jag inte gör någonting alls, hur mycket egot än säger att jag "borde" eller "måste" använda tiden till "viktigare" saker.  

Ansvar är detsamma som att svara an på livet! Känns det ja (som en känsla som "öppnar" sig, som är lätt och expansiv) - följ! Säger kompassen nej så är det nej! I kontakt med denna inre kompass kommer jag garanterat leva mer i harmoni med mig själv och andra.