Vad livet vill

Min plan, att skriva ett blogginlägg varje dag i ett helt år, tycks inte bli som jag trott. 365 dagar tänkte jag från början, och det kan det ju fortfarande bli förstås, men i så fall kommer detta sträcka sig längre än ett år.

Det har blivit mycket glesare mellan inläggen på sistone och det är helt enkelt för att nya uppgifter kallar. Det finns annat som tydligen ska göras genom mig nu. Det som ska göras är det jag känner mig kallad att göra, det som känns rätt, sant.

Jag vet att skrivandet kommer finnas kvar. Något man älskar att göra så mycket som jag älskar skrivandet kommer inte bara att upphöra. Men just nu känner jag inte skrivandet så starkt inom mig. Orden får komma när det är dags.

Det är så avslappnat och enkelt att leva så, att bara göra det som pockar på, att utföra det som vill utföras genom mig. Egot tycker säkert att jag borde göra något annat, leva ett mer extraordinärt liv i en annan världsdel eller vara en superandlig coach som förändrar världen genom att knäppa med fingrarna. Men jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad egot gastar om. Jag behöver inte göra något annat än det jag just nu gör.  Jag kan leva ett helt vanligt liv, och ändå är det ett helt unikt liv. Mitt liv, där jag svarar an på det som kommer i min väg, där min längtan är densamma som det som vill uttryckas genom mig. Att bara göra det är som en dans. En dans jag älskar.

Just idag är jag hemma med barn. Vi tittar på får, hästar och hundar. Minisvampar växer vid trädrötterna. Det luktar höst i vår skog, trots att solen glöder somrigt varmt i våra ansikten.

Jag kan inte vara mer på rätt plats i livet än där jag är just nu.