Gåvan av liljor

Världen är helt snövit. Jag rusar fram på en smal stig mellan fläckfria åkrar, lika bländvita som träden, diken och hela himlen ovanför. Mitt vidöppna hjärta har släppt ut det mulna diset. Nu omfamnar det mig, ligger som ett filter över den värld jag varseblir. Kan jag se bortom den idag, se den verkliga världen, där vi alla är förlåtna och förenade i Kärleken? Löpstegen är snabba. Vem är det som kutar så här? Är det jag? Jag iakttar en kropp som vant sätter ned fötterna kvickt och säkert utan att halka det minsta. En flock fåglar flyr hätskt upp i vitheten ovanför, i en slags skräckblandad dans.

Den här kroppen tar mig, i tiden, tio kilometer på femtiosju minuter, medan jag vilar medvetet i närvaron, utanför tiden, så gott det går. Tankarna sprutar fritt, men är hållna i medvetenhetens famn. De har inget eget liv, ingen åtskild existens, även om de vill locka med mig på villospår, få mig att tro att historierna är verkliga, om vad någon gjort och sagt och hur jag borde känna för det.  Men det förflutna finns inte. Här och Nu pågår Livet. Andetagen, jag följer dem. Här och Nu. Här och Nu.

Efter löpturen stretchar jag och spelar Edith Piafs ”Je ne regrette rien” på hög volym, kanhända högre än vad grannarna uppskattar. Men det är en ren kärlekshandling, till mig själv – att hålla mig i hennes skorrande franska ord ”jag ångrar inget” och dricka kaffe till, hett och svart. Omsluten i närvaron önskar jag mig inget annat än detta, just nu. Det här ögonblicket är helt perfekt. Tankarna fortsätter sitt babbel ändå, men de stillar sig när jag sjunger med i Piafs je ne regrette rien och jag känner hur jag faktiskt inte ångrar något och att jag är helt utan skuld, vad tankarna än påstår idag. Efter stretching och kaffe ackompanjerar jag sit-upsen med ”Jag är oskyldig, jag har ingenting gjort. Jag är vaken i Gud.” Jag får upprepa denna fras många gånger, för idag är tankarna envisa och de vill lägga skuld. Skulden som inte finns! ”Vi är oskyldiga, vi har ingenting gjort – absolut ingenting!  Vi är vakna i Gud.” Så det så.

Jag har gått igenom en del inre arbete, senaste tiden, där flera blockeringar verkar släppa. Jag hänger knappt med själv, det går så fort, och har kommit upp så mycket, ibland chockartat. Jag tittar på mina händer. Det känns som de darrar och vibrerar, men är ändå helt stilla. En hel hop med nykläckta fjärilar flaxar med skörtunna vingar i bröstet på mig.

Kärleken jag väljer hjälper mig att släppa rädsla, och när något släpper blir tankarna stimmiga för mig. Det får vara så. This too shall pass.

Efter duschen läser jag ur kapitel 20 i En kurs i mirakler: HELIGHETENS SANNA SEENDE. Där står om liljan som det heliga och vita tecknet på att Guds Son är oskyldig.

”Erbjud din broder gåvan av liljor, inte kronan av törnen; gåvan av kärlek och inte ’gåvan’ av rädsla. Du står bredvid din broder med törnen i ena handen och liljor i den andra, osäker på vilken du ska ge. Förena dig nu med mig och kasta bort törnena, och erbjud liljorna i deras ställe.”

Finns där någon jag fortfarande håller i skuld? Det kommer upp lite fladder. Jag lämnar det till Jesus.

Vi varseblir en värld av separation, där vi till synes är utlämnade, oälskade och åtskilda från varandra. Detta är illusionen. Men Jesus säger att vi når den verkliga världen med det sanna seendet som ser bortom separation, som ser till ettheten, till förening, till relation.

Jag ser dig nu så tydligt, i den verkliga världen. Vi står här tillsammans, helt uppfyllda av Kärlek. Jag vågar ta dina händer, för rädslan är borta - den var främlingen här, och du har aldrig varit min fiende. Liljorna är dina. Så älskad du är!