Kan enhet splittras?

De är ett. Motsatserna, som jag ser dem.

De är som förgreningar av samma gren, men är ändå en del av samma träd.

Ljus och mörker, natt och dag, varm och kall, vaken och sovande…

Motsatser är en slags illusorisk splittring, där något som hör samman verkar förlora kontakt. Men precis som ljusstrålen som bryts i prisman inte har förlorat sin källa har inte motsatserna förlorat sin enhet.

Enhet verkar ha lyckats uppnå splittring i den här världen.

Vad är ljus och mörker, kvinna och man, bra och dåligt, varmt och kallt innan de verkade bli motsatser?

Vad är alltings källa?

Hur kan jag sakna något som jag redan har, som jag lätt kan finna när jag backar inåt, bort från trädets små grenar (som inte ser att de är del av samma träd)?

Om jag tror att jag är en ensam liten sårbar kvist kan det hända att jag tror mig behöva kämpa för min överlevnad. Jag får syn på andra kvistar. En del verkar kraftigare och andra svagare än jag själv (motsatserna svag-stark). En del är färggranna och har blomknoppar (motsatserna vacker – ful). En del är riktigt risiga (gammal/förtvinad – ung/frisk). Jag jämför mig med dem alla, men är aldrig likvärdig någon så länge jag tror att jag är ensam och utlämnad till livets kamp. I min identifikation som bristfällig måste jag kämpa och kan lätt få för mig att andra kvistar kan avhjälpa min brist. Ju fler kvistar jag kan samla omkring mig desto rikare tror jag mig bli. Jag är intresserad av de andra så länge de kan ge mig något.

Jag tror att jag på något sätt behöver andra småkvistar när jag inte in-ser (ser inåt) att vi alla är ett med det stora trädet. När jag vilar som själva trädet vet jag att jag är allt och har allt och att de andra kvistarna är jag själv.

Du är en annan jag. Vi är ett.