Programmerad -> avprogrammering -> GAME OVER!

När vi föds till den här världen är vi helt öppna. Vi tar in vår omgivning. Vad känner mamma och pappa, vilka åsikter har de? Vi tar deras syn på världen som sanningar – de går rakt in i oss och blir som en programmering. Barnet färgas av omvärlden, likt en kameleont.

Mamman blir rädd när barnet går i trafiken. Barnet programmeras med rädsla för bilar. Pappan tycker om att odla, barnet upplever hans glädje och får en positiv upplevelse kring växter med sig. Blir jag som barn mött av våld kommer våldet på något sätt att prägla mig i mitt liv. Kanske blir jag själv våldsam eller fortsätter bli utsatt (eller både och) när energin "våld" har fått sitt fäste i mig.

Omgivningens åsikter om till exempel vad man bör äta och vilket parti man ska rösta på är annat som barnet kan köpa in som sanningar. "Kranvattnet är giftigt", "du behöver mer protein", "se till att vara vacker", "vaccinera dig så slipper du bli sjuk", "avstå vaccinationer för att hålla dig frisk", "skaffa dig ett välbetalt jobb", "bli framgångsrik - och därmed lycklig"!

Vad köper du in som sant i den här världen? Vad identifierar du dig med? Vems åsikter är det?

De flesta av oss tror att vi är våra åsikter, att de är en del av vår identitet. Vi kan till exempel identifiera oss med våra politiska åsikter och hur vi tänker i vissa frågor. ”Sådan här är jag.”

I den här dualistiska världen är allt uppbyggt av motsatser. Allt har två sidor, som yin-yang, mörkt-ljust, ont-gott, kallt-varmt och så vidare. Vi kan ladda ur (eller integrera om man så vill) våra motsatser och gå bortom dem. Att släppa världen av motsatser är att direkt gå till enhetsmedvetande (unity), och där är vi när vi vilar i den allomfattande, underliggande, medvetenheten, den som är medveten om alla motsatser.

Ett exempel på programmering är religion. Religiös programmering har vi kanske alla mer eller mindre av. När jag växte upp fick jag med mig laddning från båda sidorna av myntet, det vill säga jag programmerades med att religion, i det här fallet kristendom, var något att sträva efter eftersom det gav – som jag uppfattade det – en kärleksfull gemenskap och en strävan efter något högre. Det fanns å ena sidan en lockelse i detta, en så kallad positiv laddning. Men så fanns också den andra sidan hos min omgivning: anti-religion. Den programmeringen föraktade allt som handlade om religion, för att inte tala om religiösa människor "som verkligen måste ha en skruv lös"!

Jag kände ett behov av att göra upp med denna programmering, och mycket skedde förstås när jag började studera En kurs i mirakler som sägs komma från självaste Jesus. Det tog tid innan jag fritt kunde använda orden ”Gud”, ”Jesus” och ”Helige Ande”. 

När jag i trettioårsåldern fick egna barn, och det i min omgivning talades om sekter som skapats i Jesus namn, blev jag riktigt skräckslagen märkte jag. Jag förstod inte var all rädsla kom ifrån.

Det var ju förstås ingen slump att ett av mina barn började leka med ett barn vars familj var aktiv i en sekt. Så mycket rädsla som kom upp i mig! Men allt kan tas om hand när vi bara är närvarande med det vi känner helt utan att döma det.

Vi avprogrammerar oss genom att vila som betraktaren av tankarna kring, i det här fallet religion och anti-religion, och genom att hämta hem hela sig själv från programmeringen. SE på allt i närvaro, känn de känslor som eventuellt behöver kännas och sedan släpp programmeringen, precis som du släpper en film du sett klart på och inte är så sugen på att se en gång till.   

Jag menar inte att religiöst utövande är något fel, det kan säkert hjälpa till som en slags ram att hålla sig till när vi vänder oss till Gud. Men det kan också bli en fälla med religiöst utövande om vi fastnar i själva religionen, kanske med en uppsättning regler och att göra rätt, att ”vara någon” för Gud, istället för att bara ge upp och släppa taget och överlämna oss till Gud.

”New age”/nyandlighet är också som en slags religion, där själva andligheten kan stå i vägen för att nå in till Källan. Att söka Källan i kristaller och tarotkort blir en omväg om vi sätter vår tilltro till dem. Vi kan alltid välja att ta den direkta vägen (som inte ens är någon väg) till Kärleken. Egot må behöva undervisning och riktlinjer, men Själen behöver inga kristaller, själen är redan hemma hos Gud. Egot vill inte få oss att vända oss inåt, "han" vill fortfarande att vi söker utanför oss. 

Det vi vänder oss till i stället för Gud/Allomfattande Kärleken/Källan, eller det vi använder för att försöka hitta Gud, blir en avgud. Vi fastnar i sökandet, sysselsätter oss ute i världen, istället för att hitta Hem. Återigen, jag säger inte att det är fel att använda kristaller och tarotkort, men tro inte att du finner Gud i dem. Jag har själv en del stenar och kort hemma, men de har ungefär lika mycket laddning som mina dukar och kaffekoppar. Människan i mig använder dem för att hon vill, men inte som ett val jag gör istället för Gud. Min funktion här är att alltid minnas Vem Jag Är. 

En annan programmering kan vara att sträva efter att vara ”duktig-snäll-fin” (människan som anpassar sig) kontra ”rebellen” (som VÄGRAR anpassa sig). Vi har dem båda inom oss, och vi kan förstås behöva leva ut dem för att uppleva hur de känns innan vi väljer att släppa dem.

”Följaren” kontra ”ifrågasättaren” är ytterligare en programmering i denna vår värld av motsatser, ganska lik "duktig-snäll-fin" kontra "rebellen". Vi såg mycket av denna programmering i vår värld i samband med corona. Följarna ifrågasätter ofta ifrågasättarna, och tvärtom, och ingen ser att de båda är sidor av samma mynt, att de sitter i samma båt. Vi skyller det upplevda lidandet av att sitta fast i identifikation med programmering på ”andra”, de som uppvisar vår skuggsida (andra sidan av myntet).

Egot tycker det är fantastiskt roligt när vi sitter fast i det här spelet, när vi strävar efter bara ena sidan av vågen, utan insikt i att när vi ger den ena vågskålen mest tyngd (energi) så stiger den andra vågskålen (motsatsen), uppåt och syns tydligast. Det betyder ju att egot får leva kvar och härja fritt!

När vi inte längre är rädda att förlora våra identifikationer och programmeringar är vi på väg att bli fria. Ofta hjälper livet självt oss att släppa taget genom att vi får möta olika förluster (som egot ser som ett stort lidande och skyller på andra).  

Först när vi har förlorat det vi hängde fast vid faller vi in i Gud. När vi helt ger upp, överlämnar oss och endast väljer Honom tar han emot oss. I själva verket har han aldrig släppt oss, det är vi som upprättat hinder. Vi har valt våra avgudar i stället för Honom.

Inte med en enda avgud kvar i bakfickan kommer du att nå Himlen. Den som fortfarande söker något i världen kommer inte Hem.

Jag hade tidigare energiband till (identifikation med) mina barn, till min före detta man och till min ursprungsfamilj.

När de kritiserade mig tog jag det väldigt hårt. Jag var så rädd att förlora dem. Detta ledde till att jag anpassade mig för mycket. Om jag ”gjorde fel” kunde de ju lämna mig!

Under loppet av några få år skulle jag få förlora dem alla (ingen dog – allt skedde energimässigt). Det jag fann var SANN FRIHET! Att fullt ut älska andra utan rädsla, energibindningar, ger en känsla av att verkligen leva äkta, innerligt - på riktigt!

Egot - jaget i separation från Alltet - vill att du identifierar dig med något i världen. Om du lösgör dig från dina bindningar till världen utanför dig betyder det att egot bleknar radikalt, och slutar ha en sådan stor inverkan i ditt liv. 

Den värld du ser omkring dig är endast ett stort skådespel, en teater. Ett slags spel som sinnet ”skapat” ur den lilla separationstanken att det går att vara skild från sin Skapare. Livet i detta universum är en dröm! 

”His purpose (Jesus) is not to live more happily in the dream, where all sickness is eradicated and death is eradicated and people live on and on and everybody is happy.

If you think this world works or can work or the Course (En kurs i mirakler/ Den universella läroplanen) came inte this world to make the world a better place and to bring peace and prosperity and happiness into the world you will never be motivated enough to learn it.

The purpose of this Course is to help you leave this world voluntarily.”

-          Ken Wapnick, om världen och En kurs i mirakler