Att vara lösningen istället för problemet

Barnet springer runt, runt i hela rummet, klättrar upp på stolen så den välter. Under samlingen sjunger barnet inte med i sångerna, utan sjunger en helt annan sång med obscena ord eller stampar fötterna hårt i golvet. Hon gör precis motsatsen till det jag ber om.

Jag har arbetat många år i förskolan och det tycks alltid dyka upp ett och annat barn som utmanat mig och mina förutfattade meningar om hur saker ”ska” vara.

Det har tidigare varit lätt för mig att tro på de tankar som beskriver och bedömer det jag varseblir i min omvärld. (”Varför kan hon aldrig vara stilla, vad är det för fel?” osv) Sinnet, egot, är påhittigt i att hitta förslag till varför barnet är som hon är, och orsaken tycks ju alltid finnas ”där ute”: hos föräldrarna, i uppväxten, i föreställningen om ”hur dagens barn är” och så vidare.

Hur ofta har jag inte glömt att hela den värld jag ser med mina fysiska ögon är en spegel av vad som försiggår i sinnet, som projicerar hela vår dualistiska värld uppbyggd av motsatser?

Nu på senare tid, när jag fastnar, går bet, stannar jag upp, vänder mig inåt, ställer frågor: ”Vad kan jag lära mig av det här barnet (eller den här situationen)?”, ”Vad är det jag ska se här?”

Svaret jag fick, nu senast var: ”Du gör det hela verkligt. Hur kan du nå barnet, kommunicera med henne utan att använda kroppen?”

Hur ser vår kommunikation ut? Vi tror på våra dömande tankar om omvärlden och sedan kommunicerar vi ifrån dem… Jag får till mig att jag kan använda inre kommunikation. Det jag tänker om barnet är det jag upplever och kommunicerar. Barnet svarar mig på mina tankar. Tänker jag att ett barn är bråkigt och besvärligt så är det precis det jag får.

Tänker jag bara kärleksfulla tankar mår vi båda så otroligt mycket bättre. Båda blir befriade.

Vill jag ha problemet eller vill jag ha lösningen? Vill jag stanna i konflikt eller önskar jag hitta vägen till frid?

Mina tankar skapar min värld. Det är inte min värld som skapar mina tankar. Orsaken är aldrig där ute! Vi behöver vända på orsak och verkan för att bli fria. De flesta människor tror att orsaken till vårt mående är på grund av att något utanför oss drabbar oss. När det i själva verket är vårt inre tillstånd eller programmering som ”skapar” det som kommer emot oss.

Mina hopplösa tankar skapar en hopplös värld.

Jag ser nu barnet bortom hennes beteende, jag ser bara förbi det, blickar djupt, rakt in i henne och erkänner hennes ljusa själ och vet att det endast är den som är verklig.

Hon stannar upp, ser mig rakt i ögonen och hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. Vi kan inte låta bli att skratta högt, båda två.

Kärleken flödar.

Den enda som hade problem här var egot. Egot vill bara ställa frågan ”Varför!?” men är inte ett dugg intresserad av svaret. Egot är inget, vill inget, kan inget, finns inte!

Jag är drömmaren av den här drömmen, det här livet jag har. Jag är inte dröminnehållet.