Att vara förälder.
Att ständigt behöva svara på någons behov. Finnas till för andra.
Under de första åren som förälder åkte offerkoftan på många gånger, och jag led. Jag fick ju aldrig vara ifred, alltid var det någon som skulle ammas, lekas med, bytas på. Ofta gav två eller flera barn uttryck för behov samtidigt och jag ville ofta båda klyva och klona mig själv. Behov, behov behov.... Men jag älskar såklart mina barn och skulle aldrig vilja vara utan en enda av de stunder vi haft! Men det har varit väldigt speciellt att vara förälder där du hela tiden behöver sätta dig själv i sista hand. Jag har lärt mig enormt mycket av det och släppte stora bitar av bagage kopplat till egot längs vägen....
Trots att jag nyligen överlämnat mig själv till Den Sanna Kärleken (Källan/Gud) och låtit endast den verka genom mig genom hela dagen och fatta alla beslut åt mig, märkte jag att i föräldraskapet fanns ett klåfingrigt egofinger kvar, hakade sig fast med en klolik nagel. Jag såg till viss del fortfarande relationen till barnen som speciell. I en speciell relation finns förväntningar och krav - och skuld. Nu var det dags att ta steget fullt ut och bestämma mig för att endast ha heliga relationer till barnen. En helig relation är en där vi ser bortom förväntningar och roller och överlämnar relationen till Den Som skapat oss. Att ha en helig relation som förälder till sina barn betyder att man förlåter eller har förlåtit allt. Jag känner ingen skuld längre, den är över, och det är ofattbart skönt. Förr låg alltid skulden över alla "fel" jag gjorde och gnagde under ytan. Hur rätt jag alltid försökte göra så var jag ändå fel!
Det jag märkte nu var att jag köpte vissa ego-tankar fortfarande kring hur jag "borde" svara på barnens behov. En våg över ytan på min djupa frid störde mig mer än jag var beredd på.
Det är viktigt att överlåta allt vi gör till Kärleken, alla våra roller. Överlåt föräldraskapet till den allomfattande Kärleken (Ljuset utan motsats, eller Helige Ande om du så vill). När barnen vill ha något av dig, ställ dig själv åt sidan och låt Kärleken svara.
Jag påminner mig själv om att jag bäst använder kroppen till att "vidga min varseblivning så att jag kan uppnå verkligt sant seende, vilket det fysiska ögat inte är i stånd till. Att lära sig göra detta är den enda sanna nyttan med kroppen." (En kurs i mirakler)
Att se bortom kroppen och egot är att verkligen se. Det räcker med ett vetande, att du erkänner den andra personen som ande, som ett med Gud, och möta henne där. Där är den heliga relationen.
Om barnen ber om något - "ropar på hjälp" - och det yttrar sig som önskan om fysisk närhet - hur svarar jag? Om jag svarar med tanken (som kan vara omedveten till en början): "jag är hennes mamma, jag är skyldig att ge närhet, värme eller beröring!" eller "om jag inte svarar på hennes behov är jag en dålig förälder" så har jag missat att överlämna mig själv först. I båda tankarna görs skulden verklig och genom att tro på dessa tankar kommer jag att möta barnet med egot, och jag tvingar in oss båda i en speciell relation, där man finns till för varandra och där det finns krav eller förväntningar och man ser sig totalt separerad från Kärleken/Gud.
Istället kan jag välja att dagligen komma ihåg vem jag är - Kärleken Själv! - och låta svaret komma därifrån. Mötet blir totalt i Kärlek och kommer vara välgörande och mirakulöst för både mig och mitt barn. Genom att jag själv kommer ihåg vem jag är hjälper jag barnet att göra detsamma. Jag behöver inte säga något, bara vara, Leva Som Kärlek!
Om jag svarar med egot kommer jag att ge barnet fysisk närhet men känna mig obekväm, eller neka närhet och känna mig lika obekväm - och i båda fallen skyldig. Så behöver det inte vara!
Jag väljer att vända mig inåt och vila i Gud och påminna mig om hur jag vill se på mig själv och mitt barn:
"Anden är i ett tillstånd av nåd för evigt.
Din verklighet är endast ande.
Därför är du i ett tillstånd av nåd för evigt." (En kurs i mirakler)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar