Att våga ta emot kärleken

Jag var tonåring och sökte, var fanns den, var fanns han? Kärleken, hos vem? Blickarna, de varma, de sanna ljuset i ögonen. Ögonfärgerna skiftade från grön, brun, blå, till spräckligt grå. Ljuset glimmade till men släcktes snart. Han ville alltid ha något av mig som var något annat än att bara dela ljuset. Varför? Varför kunde vi inte stanna kvar i ljuset? Jag ville ha honom, ha hans kärlek, ha allt. Jag var förblindad i mitt sökande.

Jag lyssnade på Journeys ”Happy to give” om och om igen, i mitt flickrum, 16 år gammal.

”Where is the one, someone who's happy (happy to give)
Happy to be with you, it's here you belong, with someone
Who's happy (happy to give) happy to give you love”

Jag anade att det faktiskt fanns någon som skulle vara glad och lycklig över att vara med mig och bara älska mig för den jag var. Jag bara visste, djupt inom mig, att sådan kärlek fanns, men hittills hade jag inte funnit den upplevelsen. Den här låten, med Journey, förmedlade hopp, men förlöste också tårar.

I tjugoårsåldern fick jag uppleva djup kärlek, den slog ut som en ljuvlig blomma med en förtrollande doft och färgprakt. Oövervinnlig var jag, innan blomman började vissna och döden tog över. De grå blombladen förtvinade och en destruktivitet bet tag i oss, tills jag själv ryckte blomman ur marken, med rötter och allt och stampade den ned i jorden, mosade den fullständigt. Jag var helt förkrossad. Om detta inte var den sanna kärleken – var fanns den då?

När jag vågade blomma igen, några år senare, var jag vuxnare, mer mogen och rötterna strävade att hålla upp den växtkraft som bodde i plantan. Denna ört hade aldrig tidigare skådats, och trots rötternas strävan klarade jag inte att hålla praktverket stadigt. Det ville nämligen växa sig hela vägen upp till Himlen. Blomman vajade av och an och när solen sken sträckte jag mig stolt och euforiskt rakt in i himlens sken, men när det blåste slog jag hårt i marken. Många gånger hotade stammen att gå av, men växten överlevde både stormar och brist på vatten. I mina första blommande dagar var jag totalt öppen för Himlens kärlek. Helt tillitsfullt tog jag emot. Precis när blomman slagit ut sina kronblad kom sparken utifrån: ”Du är inte tillräcklig! Du duger inte! Jag vill ha en annan blomma!”

Övergiven och lämnad. Att vara den sämre, den som blir bortvald.

Detta var att gå igenom döden. Det enda som fungerade var att kapitulera för smärtan. 

Ge upp. Knäna i golvet och händerna mot himlen. 

Orden som kom var ”Ske Din Vilja”.  Att gå raka vägen in i smärtan med full acceptans var enda utvägen. Friden bröt igenom efter några sekunder, tack vare den totala acceptansen, och plötsligt badade jag i stark frid, en enorm Kärleksfamn höll mig, lyfte mig. Kärleken var allt. Kärleken var inte beroende av en man, av att ha någon vid min sida. Kärleken var där oavsett.

Trots denna upplevelse för flera år sedan, fortsatte jag att söka efter Kärlek utanför mig själv, där den inte finns. Kärleken är en inre, aldrig sinande, källa. Det har varit en resa fram och tillbaka mellan Kärlek och Ego. Kärleken bara ger och ÄR, medan egot vill ha något från andra och anser att man ska bära varandra, fylla varandra.

Jag har, via En kurs i mirakler, lärt att vi behöver vända på orsak och verkan. Orsaken är inte utanför oss, den är inom oss och det är verkan vi ser utanför.

Så, när jag haft upplevelser att vara utanför Kärleken med anledning av att vara ”sämre”, och därför blivit bortvald, så är det i själva verket jag som försökt gömma mig för Guds Kärlek (eftersom jag, identifierad med egot, varit fullständigt livrädd för Kärleken) och i stället bett honom välja någon annan. Mitt undermedvetna har fullkomligt vrålat ut: ”Ta inte mig – ta någon annan!” Och så har detta spelats upp på otaliga sätt. Min partner valde någon annan i stället för mig och sa att jag var sämre. Detta var ett scenario som jag skapat!

När jag nu förlåtit att jag valt att gömma mig för Guds Kärlek är jag äntligen redo att ta emot Hans kärlek. Jag vet i hela mig att jag inte kan bli bortvald! Gud älskar alla sina barn.

Jag var aldrig blomman – jag är Kärleken som får blomman att växa och slå ut!