2021-12-12 - Slutet... och början på Den Lyckliga Drömmen

Jag levde ett så kallat vanligt liv tills 2004, när jag fyllde 29 år. Jag studerade, jobbade, tränade, reste mycket och festade. Jag hade ett stort ego, var utseendefixerad, neurotisk och rädd för många saker. Min största skräck var att bli övergiven.

Året innan jag blev 30 började världen spricka, och en annan ljus verklighet kom igenom. Det skedde inte över en natt, det var för mig en lång process, men när ljuset började komma igenom blev allt mörker plötsligt mycket synligt. Det hade tidigare varit dolt, men nu gick det inte att gömma längre.

I det vanliga livet, före 30, sökte jag nästan oavbrutet efter kärlek. Jag sökte kärleken där jag trodde att man skulle söka den. Genom prestationer (vara duktig och ”göra rätt för sig”) och från människor av det andra könet. Jag var föränderlig, bytte pojkvänner och flyttade mycket. Men jag blev besviken gång på gång, för ingenstans verkade jag finna den där sanna kärleken – som jag visste fanns! I mitt sökande efter kärlek krossade jag hjärtan på rad…

När världen sprack började ett intensivt sökande efter sanningen, och ännu mer efter den sanna villkorslösa kärleken. Om hela den värld jag känt till inte var sann – vad var då sanningen!? Jag slukade all andlig litteratur jag kunde hitta. Mitt liv förändrades, jag kunde inte fortsätta leva som jag gjort. Min dåvarande pojkvän och jag fick gå skilda världar, då han ville fortsätta titta på filmen medan jag mest sökte efter biosalongens utgång.

Samtidigt tålde jag ingen mat, var känslig för allt och var mer eller mindre utbränd. Sjukskriven och deprimerad hankade jag mig fram och levde för de där strimmorna av ljus i tillvaron.

När jag började må bättre bad jag en brännande bön till Gud, utan att det mänskliga jaget riktigt förstod vad det var jag gjorde: ”Låt mig få vara ditt verktyg i världen. Det är det enda jag vill. Befria mig från egot och ta hem mig till Kärleken igen.”

Så kom mannen med stort M in i mitt liv med buller och brak – som en skänk från ovan - och började petade i alla mina sår, vilka visade sig vara fler än jag visste att jag hade! Som ett perfekt svar på min bön. Mina vänner sa: ”Du kanske ska vara lite försiktig med vad du ber om? Är du säker på att du kan hantera det här?” Den här människan triggade nämligen i gång alla gamla trauman som låg bakom den ångest och känsloturbulens som kommit upp till ytan sen världen sprack. Allt för att jag skulle kunna befrias från egot. Jag förbannade mannen och prisade honom om vartannat. Han var både en himmelsk ängel och en satans idiot – allt beroende på vilka ögon jag använde när jag såg på honom och det jag själv gick igenom.

2006, 31 år gammal, levde jag som värst i känslornas berg-och dalbana. Jag dansade omkring i lägenheten klockan 7 på morgonen, 7:30 slog jag knytnävarna i skåpluckorna, klockan 8 grät jag floder över disken, vid 9 flög jag euforisk fram över gatorna i stan, klockan 11 hulkade jag högljutt med knäna på parketten, på eftermiddagen stirrade jag apatiskt in i väggen och på kvällen svävade jag i lyckorus. Så där kunde mina dagar se ut vid traumaaktiveringen. Frågar du en läkare eller psykolog skulle de säkert kalla det ”ultra ultra rapid cycling”, eller Borderline (Jag skulle senare faktiskt få diagnosen Bipolär typ 2*).

Vår resa tillsammans var verkligen en resa genom himmel och helvete och när det var som värst ville jag inte leva längre. När jag, som sista utväg, bad Gud om hjälp fick jag svaret ”mirakler väntar dig”.

Jag började genast tänka på den stora blå boken ”En kurs i mirakler” (även kallad Kursen) som jag börjat försöka läsa i tidigare. Var den boken möjligtvis min väg? Siffersekvenser som 202112, 0212, 1202 började dyka upp väldigt mycket, så pass mycket att jag trodde någon drev med mig. Ofta kom dessa siffror när jag ställde frågan om när jag skulle få komma hem till Gud. Jag såg dem skrivna på gatan där jag gick och klockradion stannade och blinkade med 1:or och 2:or.

Mannen med stort M levererade min allra största förlåtelselektion – ett djupt svek – och jag bestämde mig för att ge den blå boken en jättechans, vilket visade sig bli det bästa jag gjort. Här fann jag verkligen dörren som ledde till utgången från biosalongen. När egot var som mest högljutt hjälpte det att läsa högt ur den blå boken. Allt blev tyst, lugnt och fridfullt inuti. Efter några år var förlåtelsen av sveket äntligen över. Jag hade verkligen förlåtit något jag aldrig trott jag skulle klara att förlåta.

Men egot fortsatte att kämpa emot och försökte med näbbar och klor att hålla mig kvar i världen och få mig att tro att jag var ett offer som var utsatt för idioter. I början när jag läste Kursen var anspänningen enorm när jag fastnade i egots grepp. Det enda som hjälpte var att bara fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Den känslomässiga turbulensen lugnade sig med åren, men det fanns fler trauman att läka, fler lektioner att gå igenom. Jag gick i - och ur! - den bipolära diagnosen, och hjälpte andra med samma sak. Genom ett förhållandevis vanligt familjeliv tillsammans med den älskade mannen och våra gemensamma barn fortsatte jag umgås med Kursen. Ibland tog familjeliv och arbete för mycket tid och den blå boken fick samla damm, men jag återvände alltid när jag märkte att egot fick övertaget igen.

Förlåtelsen/Soning är central i Kursen. Man förlåter det man gjort av rädsla, (alla val man gjort där Kärleken inte varit med), eller det man upplevt att andra gjort mot en, och Kursen hjälper oss att mer och mer släppa taget om det ”lilla jaget”, att helt och hållet följa ”Ske Din Vilja” – det vill säga släppa den egna viljan och följa Guds vilja (som egentligen är samma som den längtan vi bär i våra hjärtan eftersom vi aldrig har lämnat Gud.)

Förra året, 2020, var det dags att bryta mig loss helt ur det medberoende jag fortfarande satt fast i: osunda bindningar till andra (att ta ansvar för andra, och ”hjälpa” dem från en känsla av rädsla/brist). Det kändes verkligen som att dö. Gamla bindningar löstes upp och efteråt kände jag mig fri på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Samtidigt gick jag igenom skilsmässa, och en mängd andra saker. De allra sista trådarna som höll mig kvar i världen (filmen) släppte!

I år märkte jag att jag fullständigt slutat söka efter något annat än Gud/Den Högsta Källan. Tidigare sökte jag mening/kärlek/mig själv i arbete, föräldraskap, livsuppgifter, nyandlighet, partner…  Allt vi gör där Gud inte får vara med är ingenting. Att söka något annat än Guds vilja är vad bibeln och En kurs i mirakler kallar för ”synd”. Jag hade dagligen mina små samtal med Jesus och Helige Ande (att jag ens skriver dessa ord är mäktigt med tanke på min anti-kristna, men också sekt-religiösa bakgrund).

Ha inga avgudar säger En kurs i mirakler. Du skall inga andra gudar hava jämte mig, står det i bibeln. Vad som menas är att inte låta sig frestas av något i världen och tro att det ska ge oss den sanna Kärleken. Vi kan gå till Gud direkt.

Äntligen föll polletten ned helt och hållet och sökandet upphörde. Denna höst upplevde jag en lugn stiltje, men mot slutet ett fyrverkeri av fixande i det yttre, med flytt till exempel – som om det var bråttom – och en sista kavalkad av healing och behandlingar.

Jag kände nämligen att något var på gång, utan att veta vad.

Så dök något upp i mitt Facebook-flöde som fångade mitt intresse: en kvinna jag följt ganska länge berättade om sin omvändelse och pånyttfödelse. Det hela lät väldigt kristet, så jag värjde mig, men något i mig ville fortsätta lyssna.

I mångt och mycket talade hon samma språk som det jag kände igen från En kurs i mirakler, men inte hela vägen. Hon talade om Ljuset utan mörker och jag kände igen sanningen, bortom dualitet, bortom de motsatser vi möter här i vår värld (kunskap om ont och gott).

Plötsligt visste jag bara: jag skulle döpa mig. Gå igenom andedopet. Som ett yttre bevis på det ställningstagande jag gjort.

Genast när jag hade uttalat orden ”jag tänker gå igenom dopet” fick jag feber och värk i kroppen. Som en ego-attack. Senare på kvällen kom egots ilska och jag drogs med först, innan jag såg: ”detta är inte jag”.

Jag förlät allt jag hade kvar att förlåta dagen innan dopet. Den bibliska vinklingen hjälpte mig: att be om förlåt för allt jag gjort där Gud/Kärleken inte fått vara med, det vill säga alla kärlekslösa tankar och handlingar. Starka var minnesbilderna av alla de gånger jag känt mig avvisad. Men jag såg så tydligt att det inte handlade om vad andra gjort mot mig – det var ju jag som avvisat Gud. När jag bad om förlåtelse för avvisandet försvann en svart ring ur hjärtat.  

Natten innan dopet pågick en inre kamp mellan djup frid och stark rädsla. Jag kunde knappt sova. Ena stunden badade jag i kärlek, i nästa hade jag hjärtklappning, som om kroppen reagerade på fara.

Flera gånger vaknade jag under natten och ”hörde” bibelverser. Jag är ingen bibelläsare så detta var intressant tyckte jag. Som om jag – på något sätt - skyddades av Guds ord.

För mig är Jesus så mycket större än kristendomen. Jag måste inte vara kristen för att vara i hans gäng – och nej, du kommer inte att brinna i helvetet om du inte följer honom nu. Du kommer inte alltid må tipp-topp när du väljer rädsla, men du kan välja Kärleken senare – när du är redo. Vi är alla där vi ska vara just nu. Ingen kommer att förloras. Ingen.

För mig kom avslutet och pånyttfödelsen 12 december 2021. Jag häpnade när jag skrev ned datumet och såg alla ettor och tvåor. 20211212. Som jag tidigare väntat och längtat! Så när jag faktiskt slutat längta och börjat känna mig hemma och nöjd med vart livet än skulle föra mig, dök andedopet upp i mitt liv. Det var sättet jag skulle låta mitt gamla jag dö på och lägga mitt liv i Guds händer. Helige Ande fick ta över helt.

Nu kunde jag plötsligt öppna dörren och kliva ut ur biosalongen!

Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle låta döpa mig! Fortfarande häpnar jag över det. Förr tyckte jag att de som pratade om Gud, Jesus och Helige Ande var läskiga, hjärntvättade och knäppa. Jag dömde dem rätt hårt... Men vi vet ju inte vart vägen för oss när vi släpper taget om det lilla jaget, om egot.

Detta är fortfarande så nytt. Det finns mycket mer att upptäcka.

Jag känner och vet att jag är hel och inte längre behöver försöka tillföra något utifrån för att uppnå något. Jag är väldigt glad och skrattar mycket, ibland åt ”ingenting”.

Rädslan är inte kvar. Allergierna och höjdskräcken har försvunnit.

Jag går i ett inre lugn, där inget måste vara på ett annat sätt.

Jag är mätt, nöjd och tillfreds och verkar inte bli lika trött som förut. Min tidigare önskan att något, eller någon, borde förändras eller vara annorlunda är borta. I stället för dömande finns bara en djup acceptans.

Men jag blir heligt förbannad när någon allvarligt trampar över en gräns, som när min dotter blev utsatt för bedrägeri för några dagar sen. Jag tar inte alls emot andras skit – det går bara inte, gränsen kommer tydligt och starkt! (Jag har tidigare i livet varit en snäll dörrmatta som inte haft några gränser överhuvudtaget!) Samtidigt har den glädje jag känner både ett djup och en höjd, en lycksalighet bortom förstånd. Jag ser nog ut som en galen kokosnöt när jag går runt i naturen med musik i lurarna.

Musiken ja… den upplever jag på ett nytt sätt, vilket är helt fantastiskt. Mitt lyssnande verkar ha blivit annorlunda, och jag upptäcker musik jag aldrig lyssnat på förr.

Jag har helt slutat söka mening – eller mig själv – i världen. Nu återstår att ändå leva i världen tills kroppen dör, i en lycklig dröm. TACK Livet!

 

 

*Bipolär är inget du är, men du kan lida fruktansvärt känslomässigt när du går igenom det jag - och alla de andra kvinnor jag mött som fått diagnosen - har gått igenom. Revirkonflikter och sexuella konflikter, det vill säga allt som kränker dina gränser/inne på ditt revir är vad som ligger bakom. Det går att bli fri detta. Jag är ett levande bevis på det, även om andra – även på senare tid - trott jag haft ett skov när jag bara blivit arg, eller varit glad. Men efter att jag läkt från trauman upplever jag mig inte längre bipolär, så som jag var. Men själva känsligheten i hjärnan finns kanske alltid kvar, som jag för övrigt upplever som en gåva och som jag tror får mig att se på världen på ett annorlunda sätt.