Jag älskar

”Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv

Den första och den största dagen i mitt liv

Jag ska hålla kvar den känsla jag har

Att jag älskar”

                                                          Marie Fredriksson

 

När jag var yngre var jag en följare. Lydig, snäll och beskedlig. Jag lät andra äta av mig, använda mig. Jag hade inga gränser. Om jag tog på mig andras känslor och smärta kunde jag kanske hjälpa dem? Som en svamp kunde jag suga upp deras mörker. Det var mitt sätt att hjälpa - innan jag föll ihop.

Vad vann jag på att hjälpa andra på det här sättet? Jo, jag fick stanna kvar hos dem, jag blev inte lämnad. Övergivenhetens brant fanns alltid så nära mig, och jag gjorde allt för att inte komma nära den.  Denna anpassning gjorde att jag förlorade mig själv. Efter många långa år av att hjälpa och bära andra vittrade jag sönder… tills jag inte orkade resa mig upp. Det var inget liv. Det var som att vara död, men ändå behöva orka stå upp, andas, prata, finnas till…

Långsamt började jag återta min kraft, och göra resan till att vara autentisk, och det var ett hårt arbete. Att integrera självkärlek har varit en mycket stor pusselbit, vid sidan av förlåtelsearbetet. När jag ställts i situationer där jag behövt säga nej - eftersom hjärtat sagt nej, och efter ett helt liv av att alltid säga ja - har det satt i gång inre jordskred. Vid avsked av älskade personer var det som att rasa ned i avgrunden, att klippas av från Livet självt. Som när den nyföddes navelsträng kapas och hon måste börja andas själv. Hjärtat rusar av skräck. Överlevnaden hotad.

Men jag måste möta den här skräcken eftersom självkärleken och sanningen kräver det. Efter jordskredet och tårarna faller jag ännu djupare in i mig själv, och blir lite klarare och ljusare för varje gång. Det jag vinner är känslan av att få leva innerligt, att verkligen leva. Belöningen av att följa mitt hjärta är att kärleken tycks växa sig ännu starkare och den fylls på så kraftigt inifrån att den bara vill expandera utåt, i evighet. Genom att sluta söka kontakt och förening med andra utanför mig själv, ifrån en känsla av brist, knyter jag den i stället ännu starkare inom mig – och därmed kan jag också utsträcka den till andra. Jag lever ett liv jag älskar, och där jag verkligen älskar, och det är min gåva till världen: att älska, och älska och älska lite till. Det gäller även dem som jag behövt lämna, eller som stängt dörren till mig när jag följt mitt hjärta. Jag kommer aldrig sluta älska er, även om våra kroppar är – och kanske ska förbli - åtskilda. Jag förpliktar mig till att älska alla. Om jag lämnar någon utanför kärleken lämnar jag även mig själv utanför, då vi alla är ett på vår djupaste nivå.

Vi är inte här för att följa någon annan, vara till lags eller göra avkall på oss själva för att passa in. Världen blir en fattigare plats om vi inte sjunger vår unika sång.