Under masken

 "Vi är som Stålmannen, som måste förklä sig till den nördiga journalisten Clark Kent, eller som Harry Potter, som inte får utöva någon magi när han är på semester."  Anthony St Maarten 

Jag tänker tillbaka på när en av mina döttrar skulle på maskerad när hon var yngre, och hade klätt sig i en svart demondräkt med en mask för ansiktet. Hon gick runt och fräste i lägenheten och spretade med sina vassa klofingrar. Hon gjorde sitt bästa för att se ond ut. Så smög hon nära intill mig och viskade: "Egentligen är jag ingen demon, jag är en förklädd ängel." Jag nickade mot henne och log. Tyst tänkte jag: "Jag vet, min älskling. Du vet inte hur rätt du har."

Är vi inte alla förklädda änglar? En del har sannerligen demondräkt och lever ut mörkret i full styrka, men det finns också många andra masker och förklädnader. Är någon verkligen bättre eller sämre? Så länge vi glömt bort sanningen om oss själva spelar vi bara teater. Vi gömmer oss bakom våra masker varje dag - för vad skulle hända om vi skulle hitta och visa vårt sanna jag, blotta hjärtat och levde fullt ut som de gudar och gudinnor vi är? 

Vi låter skammen och rädslan styra. Tänk om vi skulle visa oss som de vi är - vad skulle andra tycka, vad skulle hända mig? Skulle jag bli uthängd, smutskastad, utskrattad, dö av skam? 

"Den givmilda" är exempelvis en vacker mask att sätta på sig. Eller varför inte varianten "Den hjälpsamme" eller rent av "Den självuppoffrande"? Jag menar förstås inte att det är något fel med att vara vänlig och hjälpsam, problemet uppstår när vi identifierar oss med denna mask, när den blir något vi gömmer oss bakom. Kanske blev vi inte sedda och bekräftade för de vi i själ och hjärta är, när vi var barn, utan fick  beröm när vi var snälla, duktiga och givmilda. Då finns en risk att vi bara fortsätter vara givmilda i ett försök att återuppleva den uppmärksamhet vi fick som barn. Vi strävar efter det där berömmet vi trodde var kärlek. 

Att vara identifierad med "Räddaren i nöden" kan göra att en attraktion uppstår till någon som ser sig som "Offer". Så länge Offret spelar sin roll väl och tror sig behöva hjälp fyller Räddaren en funktion. Om de närmaste omkring Räddaren plötsligt skulle sluta behöva henne (som när alkoholisten tillfrisknar) kan Räddaren bli livrädd, rent av rasande: "Inget av det jag gör betyder något!" Att hon skulle vara älskad för den hon är, är totalt uteslutet för henne när hon alltid identifierat sig med det hon gjort.

Det finns som sagt många förklädnader. Hur många går till exempel till ett jobb som inte passar deras sanna jag? Dag ut och dag in spelar vi en roll, och tillåter inte vår inre potential, den vackra blomman, få slå ut. Jag ser en människa som älskar att vara i naturen, tiden upphör och rosor slår ut på kinderna när hon gräver i jorden, sätter små frön - men ändå tar hon på sig sin grå kostym och går till ett fyrkantigt kontorslandskap varje morgon. 

Vad styr dig? Vad är ditt syfte? Vilka är dina passioner? Vilken/vilka mask/masker gömmer du dig bakom? 

Äkta mod är att göra det som känns rätt även om det är döläskigt. Jag kommer inte vilja ligga på dödsbädden och se tillbaka på ett liv där rädslan fick vinna, där jag aldrig sa de viktiga orden, där jag inte levde fullt ut, där jag aldrig förlät, där jag inte visade mina närmaste hur mycket de betyder för mig, där jag inte levde ut mitt hjärtas längtan, där jag inte gjorde allt jag kunde för att Leva Som Kärlek!