Det syntes inte utanpå. Skriket - det inre motståndets skrik.
Telefonsamtalet i augusti med beskedet om att vårt nya drömboende var vattenskadat slog som ett knytnävsslag mitt i pannan. Jag fick sätta mig ned, andas djupa andetag.
Vår plan var att få flytta in 1 september, men nu skulle det
bli flera veckor senare, kanske först i november. Jag och barnens pappa har
bott isär sedan vi separerade förra året, men har också en historia av mycket
flyttande tidigare, särskilt jag.
Barnen har senaste året bott halva tiden hos mig och halva
hos sin pappa, med allt vad det innebär. Ni som vet, ni vet. Att barnens
badbyxor eller kängor alltid var på fel ställe var en av detaljerna jag aldrig
vande mig vid, knappast barnen heller. I våras började vi vuxna fundera över
ett annat sätt att leva och bo, ett sätt som passade just oss, där
barnen inte skulle behöva flytta hela tiden. Vi föräldrar har ett gott
samarbete och umgås en del tillsammans med barnen, så vi började väva drömmar
om gemensam tomt med två hus. Gärna ett större hus (där han skulle bo och där
barnen skulle ha sina rum) och så ett mindre uthus där jag skulle bo.
Men vi hittade inte rätt, inte så länge vi sökte hus. I stället dök det upp ett erbjudande om en helt nybyggd lägenhet, i det kära område jag redan bodde. Den här nya lägenheten är speciell eftersom det är två lägenheter i en. Lägenheterna har en gemensam ingång och hall, och från hallen är det två lägenhetsdörrar där en leder till en enrummare, och den andra till en fyrarummare. Barnen skulle få bo i hela femrummaren (och inte behöva flytta) men jag skulle ha min lägenhet och min före detta man skulle ha sin!
Barnen var trötta på allt flyttande, vi vuxna också, men
ändå lyckliga över att äntligen verka hitta rätt!
Så kom det här beskedet att vi måste vänta. Den nya lägenheten
måste renoveras innan vi kunde flytta in. Hyresvärden erbjöd en
evakueringslägenhet i en annan stadsdel under renoveringen, eftersom vi behövde
lämna våra andra bostäder som vi sagt upp för länge sedan. Så jag stod där med telefonen i min hand, med
mitt inre skrik, värjde mig mot att behöva flytta två gånger på kort tid. Jag som
egentligen inte ville utsätta barnen för en enda flytt till någonsin! Dessutom
skulle vi behöva bo tillsammans allihop, vilket jag inte gladde mig särskilt
mycket åt, och dessutom med en katt som jag är allergisk mot…
Långsamt rann insikten in mig att jag faktiskt bara behövde
acceptera det som Livet erbjöd mig här och nu. Såklart fanns det något växande
som bara kunde uppnås genom denna utmaning, även om egot tyckte att det var en
omväg in i helvetet. ”Varför detta eviga struggle!?”, ”Varför alla dessa
prövningar vad gäller boendet?” gastade egot. (Vid det här laget har jag lärt
mig att dessa varför-frågor inte har något svar och att egot egentligen inte
vill ha något svar, egot vill bara ha konflikt och att jag ska må dåligt.)
Denna dag sa jag ja, i djup acceptans, till att gå igenom en
process som skulle bli som en långsam, men kraftfull, färd genom
förlossningskanalen. The only way is through.
Jag visste att fortsatt motstånd skulle göra det hela till
en mardrömsförlossning.
Om jag överlämnade mig – surrender – skulle jag rent av uppleva flow, att bara vara görandet, att låta görandet bäras av varandet.
”Jag kan inte skadas av någonting annat än mina tankar.” (lektion 281 i En kurs i mirakler)
Nu när jag, flera veckor senare, äntligen är ute ur kanalen kikar
jag tillbaka och ser vilken styrka jag har när jag låter mig bäras av kraften i
Moder Jord. Jag har varit djupt nere i henne och grävt underjordiska gångar, så
djupt att jag förlorat mig själv och bara låtit henne arbeta med mig, och genom
mig.
Processen har varit tung och jordande för mig som tidigare
mest har sökt efter befrielse och Källan, Gud. För att finna sann befrielse kan
jag inte förneka kroppen, kraften, Jorden. Jag är ju trots allt också jordisk
så länge jag är här! Jag har behövt äta mer mat - jordande mat, mycket rotsaker,
många säckar potatis! Hejdå fasta och gröna juicer!
Healing från andra terapeuter och healers har varit med mig
hela vägen och jag ser mer och mer av mitt sanna uppdrag här på Jorden. Flera
transformerande möten har kommit i min väg under denna tid, samt en bok som jag
rekommenderar alla som vill hitta Hem: ”The Rainbow Tablets – Journey back to
wholeness” av Sia-Lanu Estrella.
Tillbakablicksfilmen ser ut så här: Flyttpackandet börjar i
september, innan evakueringen. Det går långsamt och jag har svårt att finna
glädjen, trots att jag verkligen vilar in i nuet. Kroppen vill helst vila efter
all healing. Men jag packar lite smått, då och då.
Flytten liknar inget annat vi gjort tidigare. Nu ska två
hela bohag förenas i ett tillfälligt gemensamt boende. Det hela måste ske i
omgångar för att vi ska orka. En del saker kan vi flytta till det nya husets
förråd, men det mesta tas till evakueringslyan.
Dammet, röran, de tusen miljoner prylarna och katthåren… de virvlar upp och sticker mig i näsan. Kroppen reagerar som att något attackerar. Jag hostar och nyser. Visst kan det vara kattallergin, men jag ser också att det är från tanken alla kroppsreaktioner kommer. Jag påminner mig om att omvärlden är neutral och förlåter mig själv för de attackerande tankarna. Det finns ingen/inget annat som attackerar mig. Allt sitter i tanken.
Barnens alla reaktioner, förkylning och VAB mitt i flytten, gråten, barnet som plötsligt inte kan gå. Det kommer inga skuldtankar men jag kan se att han känner sig stukad, osäker, rädd, även om flytten också är rolig med nya omgivningar att upptäcka. De famlande händerna i mörkret som söker mammas varma hals behöver inte söka länge. Mamman finns där varje kväll under evakueringen. Barnens hem är i föräldrarnas kärlek och närvaro. Att vara tryggheten för barnen, ändå, trots trötthet är bara så rätt och sant.
Min kropp får astma och värker, men jag vilar i att jag är
buren, att det är en prövning, en jordning. En grundning utan dess like. Eller
ett grävande efter rötter, Moder Jords varma mörka omslutning.
Gamla mönster kommer upp, medberoendets rester, som att de
plötsligt fått ny kraft. Jag tar det som en inbjudan att ställa mig ännu stadigare
på min nya plattform. Att ta kliv utanför ”boxen” har oftast lett till viss kritik
och ifrågasättanden från omgivningen. Jag har fått öva på att ändå stå kvar, utan att försöka
förklara mig. Men det har också hänt att jag fått lämna dem som behandlat mig
respektlöst när jag valt utveckling och att vara sann och kärleksfull mot mig
själv. Jag har gått därifrån, med huvudet högt. Älskat dem ändå.
Dagar går i evakueringslägenheten, som mest ser ut som en lagerlokal,
innan det äntligen blir dags för den slutgiltiga flytten. Nu följer två veckors
hårt arbete, och jag noterar att jag bara ÄR görandet. Det är en kraft i mig
som bär och arbetar effektivt för att snabbt komma i ordning och göra detta nya
ställe till en plats vi kan kalla HEM. Jag förundras över KRAFTEN och inser att
det inte är ”jag” som gör detta, det är något som händer genom mig. Jag känner
ingen eufori eller lycksalighet under denna period, inget svävande på moln.
Bara ett djupt arbete, under jord.
Pricken över i kommer under en healingcirkel med andra kvinnor och örtmedicinen rapé. Min intention innan rapén är att få förenas med Källan, Gud. Men rapén har förstås andra planer. Jag upplever starkt motstånd så länge jag klamrar mig fast vid tanken på att förenas med Källan, den Helige Fadern. När jag släpper taget om tankarna märker jag att kraften i stället kommer underifrån, från Moder Jord, den Helige Modern. När jag låter hennes kraft få bära mig landar jag i en fridfull – men kraftfull – klarhet.
Nu är jag sannerligen HEMMA - i mig själv, här på Jorden och
i vårt nya fantastiska hem!
Som jag har längtat ”hem” tidigare i mitt liv. Nu behöver
jag inte det längre.
Jag bor hos mig, min exmake bor hos sig – och våra barn bor hela
tiden med oss båda. Hela mitt väsen slappnar av fullständigt i detta sätt att
bo.
Men mest slappnar jag av i att känna att jag hela tiden är
buren. Som ett barn i Moder Jords stora trygga famn.
Och… Jag vågar bjuda in katten mer och mer in till mig, min
astma har börjat klinga av. Jag vågar knappt tro att det är sant, men jag har
inte behövt medicinerna på över en vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar