Varje människa äger sin berättelse. Varje människoliv är en saga.
Vi är som böcker i ett stort bibliotek. Varje bok innehåller ett visst mått av drama. Varje berättelse har utmaningar, glädje och sorg. En överhängande fara eller hot behövs, annars är det inget riktigt äventyr. Hjälten i mitt liv (jag själv) behöver övervinna tuffa händelser för att sedan "leva lycklig i alla mina dagar."
Utan böckerna - inget bibliotek, och varje bok är viktig. Varje berättelse, varje liv, är som en sida på en magnifik kristall. Kristallen är summan av sina sidor. Utan dem alla blir det ingen helhet.
Det enda jag behöver göra är att leva min berättelse, äga och acceptera den fullt ut, och acceptera att andra har sina berättelser. Ingen är bättre eller sämre. Inget behöver värderas.
Alla är precis där de ska vara just nu. Förr eller senare kommer alla att välja kärlek framför rädsla. Det kommer att ske när varje individ är redo, när hon kommit till den sidan i berättelsen. (Det kanske sker i den nuvarande berättelsen eller i en uppföljare, vad vet jag? Det är inte min business!) Det är inget jag kan snabba på, precis som jag inte kan få en blomma att slå ut genom att träta på den.
Jag behöver inte försöka förändra berättelsen om mig, eller om andra. Det enda jag kan välja att göra är att acceptera. När jag dansar med vibrationen av det som känns svårt, accepterar att vi alla är just precis där vi ska vara och att alla lever sin unika berättelse försvinner alla behov att något eller någon (inklusive jag själv) måste vara annorlunda.
Vad blir skillnaden när jag bara älskar och accepterar mig själv och min livssituation? (Om jag har svårt att acceptera, kan jag acceptera att jag inte kan acceptera?)
Vad vi ser i världen vittnar om vår kollektiva förmåga att älska och acceptera oss själva och varandra. Om alla fullt ut älskade och accepterade sig själva och andra skulle världen se totalt annorlunda ut. Skulle den ens finnas kvar?
Om jag accepterar mig själv precis som jag är dömer jag inte. Jag tar emot mitt liv så som det vecklar ut sig framför mig. Då gör jag inte heller motstånd till det som sker (t ex vattenskadad lägenhet, oväntad jätteräkning eller stukad fot) eller när mörkermonstren knackar på från det undermedvetna.
I samma stund jag ser att jag dömer "andra" för att de förgiftar haven eller styr och ställer på ett "dåligt" sätt i världen - då kan jag välja att komma ihåg att det är i min berättelse detta sker. "Mina tankar är bilder jag gjort." (En kurs i mirakler, lektion 15)
Vilken del av mig har skapat det jag ser? Det är den delen jag förlåter och minskar då markant det fortsatta dramat i min berättelse. "Alla andra" som dyker upp i min berättelse är delar av mig själv. Låt oss kalla dem delpersonligheter. Så om "andra" i min berättelse har en tendens att stöta bort mig kan jag välja att se på hur jag stöter bort mig själv. Jag kan älska och acceptera den som känner sig bortstött och förlåta mig själv för bortstötandet.
Jag förlåter inte "andra" med målet att förändra världen. Jag förlåter för att befria mig själv från min o-acceptans, för att bli fri. Världen är som den är - en projektion. Det är löjligt att försöka förändra filmen på vita duken när allt kommer från projektorn (sinnet). Dock kommer förmodligen filmen att ändras, i och med min förlåtelse, men den är fortfarande en projektion.
Min nuvarande berättelse går i acceptansens tecken. Sagan är min och genom att älska och acceptera varje liten del, både hos mig själv och andra blir berättelsen mer glädjefylld för varje dag som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar