Ni som följt min blogg känner till att jag tidigare skrivit en hel del om familjen och att hitta hem, bland annat i inlägget "Ett riktigt hem".
Äntligen sluts en cirkel, jag kommer till avslut och det känns sagolikt på många sätt:
När jag villigt går den väg Kärleken valt åt mig, då minns jag att jag redan är hemma, precis som vi alla faktiskt är. Vi har alla en individuell väg att gå, och min väg handlar inte bara om att hitta hem till Kärleken, den handlar också om det jag kallar "hemma" i världen...
Den stig jag följer leder ofta över obekväma partier, men jag kan inte stå emot att gå den. Jag bara måste fortsätta. Dit den inre kompassen pekar ska jag. I trettioårsåldern stod jag knappt ut med den väg som tydligen var min att gå. Egot skrek och krumbuktade sig på allra värsta tänkbara sätt. Det var inte utan drama och turbulens jag började gå Kärlekens väg Hem. Egot satte hälarna i marken och skrek högljutt, men min inre kompass fortsatte att lugnt uppmana mig att fortsätta.
Nu när motgångarna kommer känns de mest som små ovädersmoln på en annars klarblå himmel. Ibland ökar pulsen, men så fort jag minns att jag är den klara himlen som bara iakttar ovädret blir himlen genast ännu klarare och luften känns lättare att andas. Ju fler ovädersmoln jag tar emot (utan att identifiera mig med dem eller göra dem verkliga) desto friare känner jag mig.
Egentligen är rubriken "Konsten att skapa ett hem" fel. Det är ingen konst att skapa något som redan finns. Jag är och förblir hemma hos Gud. Inget, inget, inget kan ändra på det. Jag vet att jag redan är hemma, att jag är omhändertagen och älskad. Jag upprepar Kursens ord dagligen så att jag aldrig ska glömma.
"Jag vilar i Gud."
Men det har verkligen inte alltid varit så. Jag har, ibland förtvivlat, sökt efter något som ska kännas hemma här i världen. Var är min plats på Jorden? Att komma till insikten under livets gång - att hemma inte är en plats i världen - är till en början oerhört smärtsamt och har medfört en svår hemlängtan.
För en tid sen gjorde jag en djupare tolkning av min individuella livsväg med hjälp av de verktyg jag lärt mig under resans gång.
Det jag fann är att min väg till stor del handlar om att hitta hem och att skapa ett hem. Jag ska prioritera hem och familj, och skingra dimmorna från mitt barndomshem. Jag har varit känslig för atmosfären runt omkring mig när jag var barn, och det har tagit tid för mig att reda ut vad som är mitt och vad som är andras. Jag har varit så öppen och tagit in andra djupt. Det har varit en utmaning att hitta mig själv och bryta mig loss från det som inte varit mitt. Trots att andra blivit arga på mig och jag har känt mig som svarta fåret, så har min väg "tvingat" mig att hitta min sanning och följa den, oavsett konsekvenser.
Min livsväg handlar mycket om den familj jag kommer ifrån, men också den familj jag skapar som vuxen. Genom moderskap utvecklas jag med stormsteg. Familjer, den emotionella miljön, psyket, det undermedvetna och de inre världarna - detta är mina områden. Vilka människor känner jag mig hemma med? Jag har lärt mig att familj inte nödvändigtvis behöver ha något med blodsband att göra. Hemma är med människor som älskar mig som jag är. Dock är min inre sanning att vi alla är en enda stor familj. Om jag inte kan älska alla kommer jag inte hem. (Men bara för att vi älskar alla behöver vi ju inte umgås med alla!)
När jag så först dök djupt in i tolkningen av min individuella livsväg lyste en neonskylt med röda bokstäver inom mig: du har inte lyckats med din uppgift att skapa ett hem. Dessa ord var som att plötsligt upptäcka ett gigantiskt helvetesgap. Här stod jag nu framför ett stort hål som jag förvägrat mig själv att fylla med förlåtelse och kärlek. Jag såg en inre film hur jag försökt skapa ett stabilt och tryggt hem men istället flängt hit och dit, kämpat med ett medberoendemönster, skilt mig från barnens pappa och nästintill oavbrutet varit i struggle. Min äldsta dotter har bott på sju olika ställen under sitt trettonåriga liv. Samtidigt som jag försökt bygga något fint och bra till mina egna barn har jag kämpat med den ostadiga grund jag stått på. Misslyckandet slog mig med hårda knytnävsslag mitt i bröstet. Min grund hade inte var stabil nog för de vackra små människor jag fått under mina vingar. Min roll var att ledsaga dem i livet. Hur skulle jag kunna ge dem verklig trygghet när mitt inre barn fortfarande kände sig oälskad, otrygg och inte hittat hem?
Om nu detta var min livsväg så hade jag ju misslyckats katastrofalt!? Att Gud skulle ha burit mig hela tiden var totalt borta för mig i den här upplevelsen. Istället gapade nu denna avgrund mellan mig och Kärleken, som om jag gjort något oförlåtligt.
Försoningsresan med mig själv innebar att börja se på mig själv med Kärlekens ögon, och att släppa ut de känslor jag begravt inom mig när jag kämpat. Jag har gråtit inför dem som jag kallar min själsfamilj, och deras bemötande - helt utan dömande - har varit djupt helande för mig. Från att ha dömt mig själv mycket hårt märker jag att jag nu ser på mig själv med andra ögon i min "Komma-Hem & Skapa-ett-hem-resa". Jag gör ju stora framsteg, mycket stora dessutom, och jag läker och helar mitt inre barn. Nu peppar jag mig själv istället för att slå på mig själv när det blir kaotiskt hemma. Jag ser att det är meningen att mitt växande (eller avveckling av egot) ska ske genom hem och familj.
I detta utvecklings/avvecklingspaket ingår att välja att vara med människor som älskar mig och stöttar mig. Jag behöver vara i sammanhang där jag kan vara mig själv, känna mig hemma. Jag ler varmt åt min underbara arbetsplats. Där bryr vi oss om varandra, och står varandra nära. Här kan jag våga visa mig liten och svag utan att riskera att bli dömd. Mitt inre barn upplever en oerhörd läkning i detta: att få vara sig själv med alla känslor utan risk att bli dömd, hånad, avvisad eller övergiven.
Jag har tidigare haft lätt att förneka mina känslor och att söka bekräftelse genom att göra saker för andra och "vara duktig". Att ta för mycket ansvar och kontrollera allt och alla är sådant som jag mår bäst av att släppa helt. Det känns som jag är på god väg!
Frågor jag mött i mig själv under resans gång har bland annat varit:
* Hur skapar man ett hem till sig själv och sina barn när den egna grunden är svag, skev?
Svaret: Det är aldrig försent att laga något, förlåta eller försonas. Inget har gått fel. Jag har mött precis det jag behövde i livet för att nå dit jag är idag. Grunden har egentligen alltid varit hel, från en högre nivå sett, och det är det jag ska återupptäcka genom att ta bort det o-helade som jag trott på.
* Hur skapar man trygghet för sina barn när ens eget inre barn är livrädd?
Svaret är förstås att arbeta dagligen på att hitta sin egen inre trygghet och bara vila i den, men också om att själv vara den trygga famn det inre barnet kan gråta ut hos. Mycket av detta handlar om övning och påminnelse. Den inre tryggheten är alltid där, men vi är så vana att förlora oss i tankar och världen "där ute".
* Hur sätter man gränser för sig själv och sina barn när man inte har dem tillgängliga, när det inre barnet inte fick den kunskapen med sig?
Svar: Det här har för mig krävt många år av olika slags inre-barnet-terapi, men också genom att lära mig om min inre kompass. Hur känns det i kroppen när den säger nej, och hur känns det när den säger ja. Frihet kommer när jag följer vad kompassen säger (trots eventuell rädsla).
Kaos eller känsla av instabilitet i mitt nuvarande hem och panikkänslor hos mitt inre barn har ofta gått hand i hand. Den vuxne jag har många gånger svarat med kontroll. Min livsväg visar att jag ska släppa kontroll. Kontroll är att fortsätta sätta munkavle på sitt inre barn, och då också på sina egna älskade ungar. Att släppa taget och våga vara sårbar är rätt väg för mig. Let go and let God.
Att följa sin livsväg kanske inte leder till yttre framgång, men att medvetet välja denna väg är att tillfredsställa själen, och gör att vi hittar Hem snabbare! Vi möter de lektioner vi behöver möta för att befria oss själva.
Det är på familjearenan jag främst befriar mig från egot. Hur är jag med mina barn? Bemöter jag dem direkt från Kärleken, den inre vägledaren, eller är det mamma-egot de möter? Mitt mamma-ego strävar efter glada och lyckliga barn, en idyll och perfektion, ifrån en inre känsla av otillräcklighet. Barnen måste vara lyckade, vackra och glada annars skiner otillräckligheten igenom. Mamma-egot behöver lyckliga barn att polera sin glänsande jag-är-en-duktig-förälder-mask.
Men min väg är att behärska sinnet, hitta min inre vägledare och tala ifrån den. Jag gillar liknelsen med den klarblå himlen. Oavsett hur molnigt det är - hur stimmigt sinnet än är - så är jag klarheten, himlen.
Home is where the heart is. Är hjärtat med i mitt samspel med familjen är vi hemma oavsett var vi befinner oss i världen.
Men nu... när jag på senare tid vaknat varje morgon och känt mig trygg och hemma i mig själv har också ett optimalt fysiskt hem skapats precis framför mina ögon. (Det byggs fortfarande och står helt klart om ca två månader). Jag tror knappt att det är sant! Detta boende är något som först verkade ouppnåeligt, men nu står vi inför det, kontrakt är skrivna och det känns helt fantastiskt.
Att hitta hem i mig själv och att manifestera fram ett fysiskt drömhem har följts åt, parallellt. Som om de hela tiden gått hand i hand.
Jag är så välsignad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar