Något som mitt separerade jag upplever "stinkande" kan ge mig snuva (en aning stinkande) eller bihåleinflammation (rejält stinkande). När vi ser en älskad person gå sin väg (i en upplevd smärtsam separation), svarar kroppen med ögoninflammation.
Men den djupast underliggande tanken - som är gemensam för alla andra separationstankar - är att vi upplever oss vara separerade från vår Källa. Först när vi möter konflikten inom oss, och ser den icke sanna tanken, och når Källan bortom, landar vi i frid och finner sann befrielse. Kroppen läker. (Egentligen kan inte kroppen bli sjuk, det är sinnet som behöver helas.)
Det finns inget mer störande för vår sinnesfrid än att fortsätta tro att vi är separerade ensamma små varelser, där andra vill oss illa, där andra attackerar oss. Så länge vi gör hotet utanför verkligt kommer vi att leva som slavar under rädslan.
That's not who we are. We are Divine Spirit.
En av mina uppgifter är att jobba med lektionen sexuella attacker. Dessa attacker kan se ut på många olika sätt, men gemensamt är att de upplevs som en konflikt för individen.
Kroppens sätt att handskas med två eller flera konflikter på det revir-sexuella temat är att skapa en manisk-depressiv konstellation (för att överleva).
Idag får massor med människor diagnosen "bipolär sjukdom" eller manodepressivitet som det kallades förut. Personen växlar mellan att vara manisk och deprimerad (men kan ha helt vanliga perioder mellan skoven).
Jag fick diagnosen Bipolär när jag var gravid. Jag mådde ohyggligt dåligt, och visst arbetade jag med En kurs i mirakler, men behövde också gå in djupt i mig själv för att möta de känslor som satt i kroppen kring revir och sexualitet. I närvaro av en mirakelsinnad person som såg mig bortom problemet kunde jag möta de känslor som satt fastlåsta i den bipolära konstellationen.
Bipolär sjukdom är inte kronisk. Ingen sjukdom är det. Det är sinnet som behöver helas, och instängda emotioner behöver få komma ut. För att befria mig behövde jag möta min mani och upptäcka vad som fanns där, jag behövde möta min depression, höra dess budskap. När jag mötte mig själv och slutade tro på att jag var ensam och separerad (och därmed kunde attackeras och skadas) hände något stort.
Jag står nu helt utan denna sjukdom, utan det fruktansvärda lidande jag upplevde. Det enda spåret som finns kvar är minnet, och en liten stämpel i min journal: "bipolär typ 2". Den kan inte tas bort, för sjukdomen kommer alltid finnas kvar, har läkarna förklarat för mig. Det är skönt att kunna le åt detta idag.
Det finns en väg ut. Men vi måste vilja det, och vi måste våga möta det som skrämmer i de inre gömmorna.
Det går bra att kontakta mig om du vill veta mer. Det går att leva ett fantastiskt liv där du inte längre är slav under det bipolära eländet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar