När jag vaknade ur den nattliga plågan blev jag nyfiken på vad det var jag klamrade mig fast vid däruppe vid havsytan egentligen. Jag släppte alla tankar och sjönk in i mina inre regioner. Jag såg att de isblock jag höll fast vid representerade föreställningar. Isblocken sa "Du är inte värdefull, du måste kämpa för att överleva. Du måste vara duktig för att bli älskad. Om du gör fel blir du inte älskad." Jag såg övertygelsen om att jag blir utesluten ur flocken om jag gör "fel". Ingen skulle älska mig då.
Jag frågade mig om jag var villig att släppa dessa övertygelser. Vågade jag låta mig själv sjunka ned i havet, till hajarna? Även om de skulle bita mig, döda mig?
Svaret var ja, för jag var oändligt trött på att leva i rädsla för vad andra ska tycka om mina "fel". Hellre dö liksom, än att leva så begränsat. Ett icke-liv.
Så jag släpper taget och låter mig sjunka ned i havets djup.
Rädslan försvinner nästan genast och istället för att hajarna jagar ilsket efter mig applåderar de istället med sina fenor. Jag som trott att jag ska dö, dör inte.
Jag sjunker djupare och djupare ned i ett stilla lugnt och grönt mörker. En trygg och omslutande famn håller mig. Till slut landar jag på något som ser ut som en gård. En bondgård med två hus och en inhägnad hage mellan husen.
En röst säger "i hagen finns din livsuppgift". Men jag får inte gå dit ännu, först måste jag gå in i husen, får jag veta. Jag väljer först det hus som ser ut som ett gammalt bostadshus. Där inne sitter en gammal man i en stol. Han har långt skägg. Han är Visdom, får jag veta.
Nästan omedelbart blir han väldigt närgången. Jag värjer mig, för nu börjar den här drömsynen balla ur tycker jag. Men nästa tanke är att bara låta det ske, för det kanske finns någon mening med det hela. Jag släpper motståndet. Det som händer är att han på något sätt energimässigt penetrerar mig. Hans väsen tränger in i mitt, men inte på det sätt jag trott. Vi blir ett och nu har jag tillgång till Visdom och kan samtidigt leva innerligt och fysiskt här i min existens på Jorden. Leva innerligt med kroppen, vara här, dansa, leka, leka kära lekar med andra. (kär-lek)
Jag passar på att be om att också få vara ett med intuitionen och får då genast veta att "hon bor i det andra huset". Jag går dit med en gång, förbi hagen utanför och in i det andra lilla huset som ser ut som en lada. Där inne sitter en trind och glad gumma. Hon är Intuition och hon bjuder in mig till sin famn: "kom mitt barn". Hon är alla sagor, allt som varit och allt som ska komma. Hon ser och vet allt. Jag kurar ihop mig i hennes famn och vi blir ett.
Nu när jag helt och fullt har tillgång till visdom och intuition känner jag mig rustad att gå ut och möta min livsuppgift. Men när jag kommer ut är staketet borta! Det finns ingen avgränsad livsuppgift som är min. Det finns inget att hitta.
Istället för en hage finns där en blomstrande äng. Jag går ut på ängen och känner hur allt är fritt. Jag behöver inte söka efter något specifikt som är just min uppgift. Jag kan bara gå ut och leva och verka i världen precis som jag är.
Jag ser hur andra människor ropar efter kärlek och jag svarar dem. Det enda jag ska göra är att möta dem med kärlek.
All you need is love. So true.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar