Hjälplös

Ett tema i mitt liv är en rädsla för att det ska hända mina barn något hemskt. Att någon ska dö eller skadas. Många chanser har jag fått att möta denna rädsla, och visst har jag har mött den, igen och igen och igen. Jag har sett barn som drunknar, som försvinner in i gaskammare, som springer ut framför bussen...

Men jag har också gått in i någon slags förlamning, eller stark oro. I oron försöker jag ständigt förhindra faror, för att skydda mig själv från...? Ja vad? Förlust. Separation. Död. Om jag håller alla faror ifrån mig behöver jag inte känna förlust...? Det är ju en omöjlighet att ständigt och jämt hålla koll på allt. Jag kan inte förhindra ungdomsgänget som vrålar grovt obscena ord på bussen så mina barn blir rädda. Jag kan inte förhindra att barnen får höra svåra saker på nyheterna eller får se bilder ur tidningar som de inte är redo att se. Mycket kan jag stoppa, men inte allt.

Vad är det för känsla?

Det som kommer är hjälplös. Maktlös. Något hemskt händer och jag kan inget göra.

Istället för att skjuta känslan ifrån mig möter jag den nu, idag. Utan tankar på att den måste bort så att jag aldrig mer behöver känna den. Jag möter den för att den är här nu.

Hjälplösheten. Den sjunker in i mig som en tyngd. Bilden jag får är en sten som sänker mig. Det är jag som drunknar. Men jag dör inte. Jag slutar inte ens andas. Det är bara en känsla, av att dö.

Genom att möta döden fullständigt inom mig märker jag att det inte finns någon död. Det finns bara liv.

Jag släpper taget om att det är jag som styr över mina barns liv och död. De har ju sina livsvägar, sina öden. Det som ska ske är inte upp till mig. Allt är precis som det ska.

Det finns en gudomlig ordning.

Jag är aldrig hjälplös. Jag är trygg och omhändertagen, precis som mina barn.