Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där

 

Kali, mörkergudinnan, symboliserar den feminina skuggsidan. Hon håller vårt ljus, och vi når det bara genom att möta mörkret fullständigt, att transformera skuggan som byggts upp i vår upplevda separation från vårt sanna jag, vår inre guda-essens.

För att nå ljuset behöver vi möta all uppdämd vrede, den outgrundliga sorgen över vad som "skapats" – genom eoner – genom att vi trodde att något gått allvarligt fel när vi lekte en lek om glömska, drömmar och uppvaknande.

Det som skapat problem för oss är helt enkelt den ”lilla” tanken, ur rädsla:  ”NEJ, detta får inte ske!” Så skapades vårt motstånd till det som är, och så har vi fortsatt… Vi gjorde ett felaktigt antagande: att vi var separerade från Kärleken Själv, från Gud.

Vi har skapat en hel värld utifrån detta antagande och motstånd och vi har börjat förstå att när vi förlåter oss själva för detta gigantiska motstånd vi började göra, börjar vi finna och landa i vår inre guda-essens igen, trots att vi till synes verkar vara separerade från varandra.

Men vi ser, vet, och känner att trots att vi verkar vara skilda från varandra, så är vi inte det!

När människor i vår tid går samman i relation med syfte att leva som vi tänkt – som gudamänniskor i form – kommer allt som inte är av sann villkorslös kärlek att rensas bort, obönhörligt. Detta sker inte utan dunder och brak. När gamla illusioner faller kommer det göra ont! Jaget som levt i separation sedan urminnes tider blir livrädd när hon verkar tappa bort sig själv, allt hon byggt upp sin ”verklighet” på. Hon har sökt trygghet och styrka utanför sig själv, i det hon sett omkring sig, utan att veta att hon i stället har allt inom sig och det som är utanför är en skapelse av hennes inre värld. 

När en gudomlig förening sker mellan två personer i syfte att Leva Kärlek innan utrensningen av det gamla är klar krävs mycket mod att stå kvar tillsammans, för egot kommer inte att vara nådigt i sitt motstånd. Men inget som håller oss kvar i egot kan få vara kvar. Allt ska bort! Detta kan upplevas som sju svåra år och att ens älskade partner verkligen gör en illa. Men har vi Kärleken som Syfte kommer rädslan att gå… Vår helhjärtade vilja att leva i kärlek kommer att ta oss dit.

Kali, mörkerkraften, är vår maskulina krafts ”baksida” och det maskulina behöver lära sig att dansa med den här kraften, tygla den, men inte kontrollera den.

Både män och kvinnor har den maskulina energin i sig och det är med den vi tillåter vårt mörker transformeras.

     ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.”

                                            -          Erik Blomberg

Det här är livshotande, tycker egot, eftersom att gå igenom Kalis vrede kan kännas som att möta döden. I denna eld bryts många relationer, för det känns som rena rama döden. När något är på väg att upphöra, släppa, tycker egot att det måste bli relationen. Frågan är vad vi ska offra: relationen eller egot?

Mörkret övervinns genom att det maskulina slutar göra motstånd mot den uppdämda vreden. Fortsätter han att ta kontroll över den undertryckta feminina låter han inte sig själv bli hel.

Det maskulina egot vill förtrycka och ha rätt, och söker i sinnet efter vägledning. Men vägen hem går i stället genom hjärtat, genom att öppna hjärtat i sårbarhet. Låt Kali döda det maskulina egot, låt rädslan gå.

Om det maskulina överger det mörka feminina överger han sig själv. De ÄR ETT.

Den undertryckta feminina är en del av honom själv och så länge han inte ser det och omfamnar henne kommer han inte hem.

Mörkret som Kali visar oss skulle också kunna vara det sårade maskulinas våld på det feminina. Och i hennes utsatthet, där hon känt sig oskyddad har det skapats en sårad feminin.

Det maskulinas övertramp på det feminina sker när relationen inte är där. När det handlar om ”jag, mig och mitt”. Han talar om ”jag” i stället för ”vi” - när det feminina inte respekteras.

Det feminina i separation (ego) söker det maskulina i stället för Gud.

Det maskulina i separation (det maskulina egot) glömmer bort att lyssna in det feminina (Hjärtat) och följa ”henne” (Det).

Det feminina (Hjärtat) och maskulina (sinnet) finns som sagt både hos män och kvinnor även om vi oftare ser de maskulina energierna mer framträdande mer generellt hos män och de feminina energierna ofta är väldigt tydliga hos kvinnor.

Det mörka feminina skulle kunna representera vad män gjort mot kvinnor och vilken vrede som uppkommit över att hon inte känt sig skyddad, omhuldad och respekterad. Som att hon på något sätt lyfts ut/ separerat sig själv och därmed blivit offer för angrepp

Av rädsla för att bli ännu mer övergiven och påhoppad har hon låst mycket vrede inom sig.

Vägen hem är att ta sig igenom denna vrede, att både män och kvinnor accepterar den och vågar möta den. Kan han stå kvar och möta hela hennes register av "negativa" känslor, så att båda kan komma ut på andra sidan, till Ljuset?  

Den helade feminina vet att hon är älskad och värd att respekteras.

Tillåt dig själv att bli triggad. Alla egostrukturer, alla aspekter, områden och delar av dig själv och ditt liv som inte är omfamnat och uppslukat av villkorslös kärlek och acceptans.

Låt det gamla rasa och brinna. Ur askan finner vi Oss Själva i Sanning.

 

Att kollapsa tidslinjer och välja Kärlekens Väg

Allt jag gör kan jag välja att göra med Kärlek, medvetet vilande i Närvaron. Då saknas inget. Jag är Hemma eftersom jag tog den direkta vägen dit. Hur väljer jag med Kärlek? Ja, innan det går helt av sig självt får vi lyssna på magkänslan, pirret, den inre rösten, det inre vetandet. Vi kan behöva vända oss till Den Inre Läraren eller Det Högre Jaget för att få vägledning. När vi börjar leva mer från Hjärtat går det mer eller mindre av sig självt.

Det ser ut som att vi har många val inom ”livsmanuset”. Dessa val leder till olika vägar eller tidslinjer. Men om vi hela tiden gör val utifrån egot, det separerade självet, kommer vi ingenstans. Vi bara fortsätter med olika scener, vägar, tidslinjer…  Gör vi ett val så får vi ett visst utfall, väljer vi ett annat så får vi något annat. När vi gör val av rädsla kan det kännas som att vi faller till en ”lägre” tidslinje. Det som sker då är att vi inom den valda livslinjen alltid får nya tillfällen att möta det vi inte klarade att möta i Kärlek på den ”högre vägen”, men det kan spelas upp på lite andra sätt och eventuellt med andra människor. 

Vi kan aldrig välja fel. Men vi kan ta många omvägar inom manuset och hålla på väldigt länge och stöka i tiden. Det är som att välja olika slags filmer eller skifta mellan olika kanaler. Vi håller på tills vi får nog och börjar önska oss något annat. Vi inser till slut att vi i stället kan lämna biografen eller stänga av teven.

Egot älskar när vi fastnar i manuset, när vi gör det hela verkligt, och vill få oss att göra det bästa valet (från egots synvinkel sett).

Egentligen har vi bara ett val: Kärlek. Det kan verka som att vi har två val: rädsla eller Kärlek, men egentligen finns bara en enda Väg: Kärlekens Väg. Varje annat val som inte är av sann allomfattande villkorslös Kärlek leder endast till illusioner. När vi får nog av dramat, skräckfilmerna eller de eviga upprepningsscenerna börjar vi be om något annat. Inte sällan är det stark smärta som får oss att slå ihop händerna och faktiskt börja vända oss till Gud: ”Ske Din Vilja!”

Följer vi Kärlekens/Guds Vilja i varje litet val kommer vi börja leva utanför manus men samtidigt som den allra högsta tidslinjen där allt vi önskat kommer vara oss givet eftersom vi går med Gud. Detta är den enda vägen, och alla andra val är faktiskt illusioner.

Att vara i kärleksrelation där båda följer Kärlekens Vilja i varje litet steg är att djupna in i tillstånd som är svåra att beskriva. Kärleken dyker djupt och högt på samma gång och omvärlden bleknar och förändras i takt med att Kärleken drar upp allt som inte är sant. Det kan göra riktigt ont eftersom allt ohelat, alla skuggor från alla forna val vi gjort av rädsla, kommer upp! Det kan kännas som att dö, igen och igen och igen. Här gäller det att inte skylla partnern för det man får upp, utan stå kvar i sig själv och se att det som kommer upp är skuggor ur det förflutna. Kärleken i den älskade partnern älskar lika stadigt som alltid och vi kan alltid lita på henne/honom, hur mycket egot än skriker om andra saker, och hur galet allt ser ut att vara! När vi är triggade tenderar vi att inte se vår partner klart och tydligt i Kärlekens Ljus. Då är det bättre att söka avskildhet och gå igenom förlåtelseprocessen där vi släpper det förgångna, det som varit, för att mötas sedan i Kärlekens Ljus igen. Faller vi för egots frestelser och börjar skylla på varandra, kan det leda till ytterligare omvägar inom manuset, och dessvärre att relationen upphör.

Inom en relation kan de båda involverade emellanåt befinna sig på olika tidslinjer, som om man då och då kommer ur den gemensamma synkade resan. En av personerna kan ha tagit ett djupare kliv in i Kärleken, och släppt stora delar av det förflutna och då kan det även ske ett hopp inom själva manuset, som att man byter linje (det här kan också dra upp mycket rädsla inom relationen eftersom det känns som man är på väg att "förlora" varandra). Man kan också säga att tidslinjer upplöses eller slås samman. Till slut upphör alla linjer. Men innan vi är når dit i tiden kan mycket ske. Det är inte ovanligt att två personer som är tillsammans har olika minnen av samma händelse. Det kan bero på att man hoppar mellan tidslinjer eller att någon gått igenom stort helande/förlåtelsearbete. 

Om jag väljer Kärleken i varje steg på vägen, i varje andetag, i varje svar, i varje liten handling gentemot mig själv och andra, i varje tanke, kommer resan att bli lättare. Om jag helt och fullt bestämmer mig för att Gud får leda vägen så kommer jag aldrig känna att jag är på fel plats!

För att klara av att vara i en gudomlig relation krävs det att båda väljer att vara i Kärlekens Syfte fullt ut – och endast följer Kärlekens Vilja. Att förenas i en gudomlig relation där båda två har valt att vara i Syftet fullt ut är att uppleva Gud tillsammans med ”en annan”.

”Guds Vilja ligger för evigt hos dem som håller varandra i handen.” – En kurs i mirakler

Miraklernas tid

Nu råder miraklernas tid. Det är nu vi skiftar från rädsla till Kärlek. Det är nu vi ser igenom och bortom alla gamla bilder och förklädnader. Håll dig närvarande i Hjärtat. 

Vilseled dig inte in i de gamla historierna - du kan fortfarande "höra" deras ekon - från ett utspelat förflutet. Långa armar från rädslans forna drömtid söker sträcka sig in i framtiden, vill fortsätta leda dig in i illusoriska tidslinjer där rädslan skall regera. Rädslan vill att du tror på illusionen och att du ser allvarligt på drömbilderna där ute, vill få dig att fixa till dem, och gör sitt bästa att få dig att projicera och vill att du ska förändra "andra" för att få en "bättre" dröm. Som om du skulle slippa att känna barndomens smärta om du bara ordnade med dina nuvarande livsomständigheter!

Rädslan säger att det är andras fel att du känner dig sårad! Men se inga mardrömmar nu! Vakna helt in i Hjärtat. Övergången, skiftet, är Nu. Egentligen sker dock ingen växling, endast Kärlekens, Etthetens tidslinje existerar. Den har AllTid funnits där. Du har verkat kunna välja annat, och gladeligen tycktes du göra det. Men nu väljer du Den Enda Vägen - Kärlekens Väg, där tid och icke-tid är förenade. När du helt och hållet valt Nuet - och släppt alla gamla drömmar om rädsla, glömt ditt behov att finna ett ställe att lägga skuld och löst upp/förlåtit det som varit transformeras det förflutna. När du ser tillbaka ser du endast Kärleksbilder. Den infiltrerade rädslan och de val du gjorde av rädsla, är helt utraderade.

SÅ SOM I DET INRE SÅ OCK I DET YTTRE

”Så som i det inre så ock i det yttre”

-          Emanuel Swedenborg

Om vi slutar förstå dessa ord, ”så som i det inre…”, och i stället känner dem i vårt hjärta, vad blir skillnaden?

Orden som följer här i texten kan du också läsa med hjärtat, vilket egentligen är det enda sättet att ”förstå” dem, ta in dem.

Hela den yttre världen är skapad inifrån oss. Det vi lever, känner och tänker speglas, utan undantag, tillbaka till oss utifrån. Den yttre världen är inget som bara sker, som händer mot oss, där vi är offer i en utsatt värld. Tror vi att vi blivit sårade av något därute, av någon annan, behöver vi vända blicken inåt och fråga oss:  -Vilken illusion är det jag fortfarande tror på?

Illusioner är allt som är ”skapat” ur brist på kärlek. Detta ”skapande” sker när vi ”missar målet” (vad vi lite ålderdomligt kallar för ”synd”), det vill säga vi går emot Kärleken (Guds vilja). Vi siktar pilen men missar målet och stänger oss själva ute från enheten, gemenskapen med Gud, vårt vara-i-etthet.

Allt som vi fortfarande inte skrattar åt, som vi gör verkligt, trots att det inte kommer ur det enda verkliga – Kärlek – lider vi av, och det pekar stadigt med hela handen på det transformationsarbete vi har kvar att göra, vilka illusioner vi har kvar att skingra.

De illusioner som du går i gång på, det som triggar dig, är ditt tilldelade arbete här på jorden, ditt att transformera. Ta fram ditt gudomliga svärd och skär igenom de illusioner du skapat, som endast är ekon från den uråldriga tanken att vi skulle vara små, bristfälliga och separerade, utelämnade och avskurna. Jag menar nu inte att du behöver söka att förändra något utanför dig (även om det inre arbetet helt naturligt yttrar sig i vissa yttre steg, och vissa fysiska framåtrörelser kommer att sätta i gång inre processer) - allt arbete sker inom dig.

Det vi ser utanför oss nu, i världen, i våra relationer, som verkar förvirrat, sårande eller till och med riktigt förvridet – se det bara. Du behöver inte göra något med det. Du behöver inte acceptera själva scenariot, men acceptera, omfamna, de emotioner som stiger upp, se dem, känn dem, släpp taget. Det är illusioner som lämnar dig, som äntligen släpper taget. Detta uppstigande av gammalt mörker är alltså ditt arbete, det just du bidrar med att transformera för att vi ska befria oss från att leva i ett tillstånd av separation och helt börja KärleksLeva. De gamla fastlåsta föreställningarna har varit en del av dig, du har identifierat dig med dem, och nu är de helt frisläppta. Blomman kan äntligen slå ut! Det gör ont när knoppen brister!

Våra gamla föreställningar, idéer om separation, utanförskap, död och brist – de lämnar oss nu. Håll inte fast vid dem! Försök inte reda ut saker. Vi behöver inte hålla på att försöka fixa med något i det yttre för att slippa känna gamla emotioner eller försöka byta ut vissa synpunkter mot andra ”bättre” synpunkter. Vi behöver inte göra någonting med det som kommer upp.

Vi är många nu som väljer att leva från hjärtat, och ju starkare Ljuset lyser desto mer turbulent kan det blir utanför oss, och även inom oss, när det gamla stiger upp för att släppa. Stanna kvar i tro! Du är Kärlek – det är Allt.

När vi lever helhjärtat, när hjärtat – det feminina – visar vägen, är vi fortfarande kvar i världen, i våra relationer. Men allt omvandlas när hjärtat leder, när vi bara följer, lever med Kärlek - en helt ny värld skapas genom det öppna hjärtat.

Ett helhjärtat liv är (hjärta och sinne som ett, feminint och maskulint förenat) ett liv i skapande, i flöde, att vara här och nu med det som kommer igenom oss. I ett helhjärtat liv försöker vi inte förändra något utanför oss. Men under en tid kommer illusioner (det som ”skapats” ur rädsla) fortsatt rasa omkring oss – eftersom dessa inte kan stå kvar när vi låter Ljuset komma igenom våra öppna hjärtan. Stå kvar i din helhjärtadhet trots att det blir lite skakigt i din värld. Relationerna kan bli ansträngda, marken kan gunga, världen kan tyckas mörk. Låt de gamla skuggorna bara få gå medan du står kvar i Dig Själv, i Det Inre Ljuset som strömmar från det öppna hjärtat.

Världen utanför visar alltid vad vi tänkt och trott i det förgångna. Det är så vi ”skapat” den fysiska, yttre världen. Om dina synpunkter skapat din värld, hur ska du kunna förändra världen till en plats av Kärlek genom att fortsätta vara i det separerade sinnet och därifrån söka byta ut tankar mot andra ”bättre” tankar, försöka fixa ett ”sämre” scenario för att få ett ”bättre”, tänka ”positivt” i stället för ”negativt”? Om du tror att dina synpunkter, dina tankar, ska skapa den värld du vill ha så är du fast i drömmens värld och söker hela tiden efter bättre, nya drömmar.

Du behöver släppa den som har synpunkterna, personen, släppa sinnet (the Mind). Släpp den som vill att något skall vara på ett särskilt sätt. Släpp personen, släpp sinnet, släpp universum.  Låt det vara som det är. Gå inte in i det, gå inte in i historien, i storyn! Stanna bara i hjärtat och lev därifrån. Vi släpper tiden och börjar leva helt i Nuet.

Lev och låt dig levas!

Att släppa den speciella relationen...

När vi från hjärtat valt att leva i Etthet, och går från speciell relation, till helig relation för att sträva mot gudomliga relationer, påbörjas en avveckling av allt som inte kan vara kvar i en sådan relation som inte andas endast villkorslös kärlek. Detta är oundvikligt och går inte utan smärta, kollaps och/eller omstörtning eftersom egot protesterar och vill hålla kvar allt som det investerat i världen utanför. Alla människor skapar speciella relationer till varandra, det går på automatik för oss att skapa dessa relationer i den här världen av speciell ”kärlek”.

Vad är speciell kärlek?

”Vår känsla av otillräcklighet, svaghet och ofullkomlighet kommer av vår starka investering i ’bristprincipen’, som styr hela världen av illusioner. Ur denna synvinkel söker vi hos andra det som vi känner saknas hos oss själva. Vi ’älskar’ en annan för att få någonting själva. Detta är faktiskt det som i drömmens värld kallas för kärlek. Det kan inte finnas något större misstag än detta, för kärleken är oförmögen att be om någonting. Endast sinnen kan verkligen förenas och dem Gud har fogat samman kan ingen människa skilja åt. Det är emellertid endast på Kristussinnets nivå som sann förening är möjlig och faktiskt aldrig gått förlorad. Det ’lilla jaget’ försöker upphöja sig självt genom yttre godkännande, yttre ägodelar och yttre ’kärlek’. Självet, Som Gud skapade, behöver ingenting. Det är för evigt fullständigt, tryggt, älskat och kärleksfullt. Det söker dela med sig snarare än att få; att utsträcka sig snarare än att projicera. Det har inga behov, och vill förena sig med andra utifrån deras gemensamma medvetenhet om överflöd. Världens speciella relationer är destruktiva, själviska och barnsligt självupptagna.”

                    -       En kurs i mirakler

I en speciell relation ingår världslig ”kärlek” där vi ”älskar” någon annan för att få något tillbaka. Vi vet att det är speciell ”kärlek” om vi blir irriterade, upprörda eller arga för att partnern inte återgäldar våra ”kärleksbevis” eller inte beter sig på det sätt som jaget i separation och brist vill. I en speciell relation älskar det lilla jaget att bli sedd, älskad och uppmärksammad. ”Jag är någon i någon annans ögon”, ”jag betyder något”, ”jag är hennes/hans gudomliga partner” är exempel på föreställningar som kan florera här, men där kan också finnas idéer om att man står över eller under sin partner. ”Jag är längre kommen än honom, en dag kanske han kan se klart!” eller ”Hur kan HON vilja vara med mig, hur är det möjligt?”, ”hur kan en sådan som HAN älska mig!?”. I en speciell relation finns rädsla. Här finns hela "kärlekskriget": svartsjuka, brist, egodynamik, behov, begär, sökande...  

Vi kan anse oss älska vår partner med gudomlig, villkorslös kärlek, men om vi nu gör det så blir vi inte upprörda om föremålet för vår kärlek inte ser och känner denna kärlek eller besvarar den. Kärleken älskar bara utan att vilja ha något tillbaka och fortsätter att älska oavsett vad den andre gör eller säger.

Om vi nu valt att följa hjärtats kallelse hem till inre förening, och att helt få släppa separationens illusion kan vi ändå tendera, till och från, att glömma att vi har satt Gud/Den Allomfattande Villkorslösa Kärleken främst och i stället börja ”tillbe” vår partner som nummer ett och i det glömma bort att se Gud i henne/honom. Men denna glömska blir helt perfekt eftersom den leder till att vi får syn på de illusioner vi har om oss själva. Är vi inte hela i separationens värld kommer vår partner oundvikligt att spela upp precis vad vi behöver för att vi ska kunna se klart och välja att gå tillbaka till Gud igen.

Det separata jaget (det ”jag” som upplever sig vara åtskild från andra) är inte intresserad av att släppa taget om något utanför sig själv eller de åsikter och identifikationer det knutit till sig, eftersom det betyder att det kommer att upphöra. Här gäller det att ändå medvetet överlämna sig till Gud. Faktiskt kan allt annat än att just överlämna sig vara så gott som omöjligt om det är riktigt stark rädsla som kommer upp. Att gå igenom dessa processer är vad vi kan kalla ”ego-död”, eller ”Själens dunkla natt”. Det fanns en tid då jag trodde att man går igenom endast en sådan ”natt”. Nu vet jag att det kan röra sig om fler. Det kan kännas tröstlöst att hamna mitt i natten igen, när man trott sig vara färdigt med ett sådant ”arbete” och allt man andas är hopplöshet.

Det gäller att släppa precis allt. Att se varje tanke, känsla och föreställning och låta den gå. Att hålla fast vid något är att lida. Separationstankar (felsinta tankar, som ej är av Kärlek) kommer upp, skriker och löper helt amok emellanåt. De vill att du lägger den upplevda skulden utanför dig själv! Det som utspelas kan verka helt galet, rent av toxiskt. Håll inte fast vid något. Släpp greppet om de gamla illusionerna och identifikationerna: "Jag ville vara speciell för dig!", "Jag vill betyda något för dig!" Välj att släppa varje liten idé om separation, gör den inte längre verklig. Håll den i Medvetenhetens famn, se bara rakt in i Guds Kärlek, till Ettheten och vila där. Välj bara Gud. Det här kan kännas som att dö medvetet. När jag gått igenom dessa processer är det som att inte bara jag dött, utan även omgivningen, kulissen omkring mig, vibrerat bort. Men när jag släppt allt och låtit mig fyllas av Gud är jag fri. Då får utgången bli precis vad den blir. Jag kan fortsätta älska min partner vare sig han fortsätter vara i mitt liv eller ej, och vad som än spelas upp. Jag kan se honom Här och Nu, utan gårdag och morgondag och bara fortsätta leva ett med Kärleken, helt utan krav och förväntningar. Jag vet att jag är Hemma hos Gud.

I detta avvecklingsarbete kommer Kärleken  – genom din partner – peka ut alla områden där du fortfarande sitter fast. Här kommer egot in och säger att det är partnern som är orsaken till alla reaktioner. Egot står inte ut med det som partnern ”utsätter” dig för!

Nyckeln här är att inte fastna i historien, i det som utspelas utan att i stället se på de illusioner som visas för dig. Allt som din partner demonstrerar för dig är vad du har gjort mot dig själv!

Känner du dig bortvald? Har du glömt bort att du är vald av Gud i varje stund? Kärleken Själv, som du är och har inom dig, kan aldrig välja bort dig, men har du valt bort Den? Förlåt dig själv för att du gått i väg och sökt dig själv i illusioner i stället för att vila som Kärleken Själv.

Känner du dig osedd? Ohörd? Oälskad? Lämnad? Avvisad? Ovärdig?  Allt som du känner att din partner gjort mot dig är ditt. All läkning kommer inifrån. Bara låt illusionens skuggor komma upp till ytan så att du kan släppa dem för gott.

Sök aldrig i kärleksrelationen efter Gud, efter lättnad, lindring eller läkning. All läkning sker inom dig själv. Lämna över det som känns/känts svårt - och som håller er i separation - över till Ljuset/Gud/Jesus.

Om något upplevs tungt och plågsamt och som att du inte kommer förbi det, kom alltid ihåg att det som visas utanför dig kommer från dig själv. Du är projektorn, och världen utanför, den vita duken, visar dina illusioner. Du kan släppa dem. Nu. Känn dig igenom dem medan du håller dem i Medvetenhet.

”Låt mig se att alla mina problem är lösta.”

-          En kurs i mirakler.

Vi behöver komma till helhet inom oss innan vi kan realisera en gudomlig relation, annars finns alltid en risk att vi vill att partnern ska ge oss det vi tror saknas. Vi projicerar våra "brister" på vår partner. Anser vi att vår partner projicerar? Se efter en gång till! Fastna inte i hur din partner beter sig, se alltid bara på dina egna känslor och reaktioner. Där har du svaret.

”Det finns inga andra.”

-          En kurs i mirakler

Kärleken är ovillig att be om något. I den speciella relationen tolkar vi partnerns ord och handlingar till vår nackdel. I det bristfyllda separata jaget känner vi oss sårade, utan gensvar, utanför, tror oss vara oälskade, att vi bara gör fel, ovärdiga, misslyckade och så vidare.

Det finns ett andligt ego, som tror sig vara andligt framskriden, men egot tar sig också gärna in i vad vi vill kalla den ”heliga” eller ”gudomliga relationen” och finner identitet där. Egot har förväntningar på vad det vill att den heliga relationen ska vara, vad den ska ge. Vi behöver släppa alla tankar på vad relationen varit och vad den kan komma att bli, och möta Sig Själv och partnern här och Nu. Det är bara i Nuet vi kan älska varandra. Vi kan frigöra relationen från vad vi färgat den med från den ursprungliga separationen från Gud.

Har du landat totalt i helhet behöver du ingen etikett på din relation. Du har inget intresse av att kalla din relation för något särskilt, du bara lever Som Kärleken Själv och älskar din partner som dig själv. All separation mellan er har upphört.

I processen där vi kommer till enhet kan vi uppleva en tid av att gå i och ur. Vi pendlar mellan separation och enhet, tills enhet, förening, blir permanent. Vi kan absolut uppleva den gudomliga relationen under processen, och då vet vi vad som är möjligt. Detta är ett tillstånd av Etthet, lycksalighet och en känsla av att vara utanför tiden. Alla behov har upphört. När vi så går tillbaka till separation, i pendlandet, så återkommer den speciella relationen och då känner vi oss inte hela och den brist vi upplever tenderar vi att projicera på partnern om vi inte är medvetna.

Det är inte bara i den intima kärleksrelationen som det här relationskriget och avvecklingen spelas upp. En speciell relation till de egna barnen kan till exempel innebära att man har behov av att känna sig viktig för dem och barn till skilda föräldrar kan känna det som att föräldrarna tävlar med varandra i att vara bäst. Om vi är rädda för att inte bli omtyckta kan vi gå till ytterligheter för att bli älskade. Detta leder dock inte till att någon känner sig älskad. När vi bara ”ger” för att få är det som att sätta plåster på ett sår som aldrig slutar blöda. Vi måste välja den sanna läkningen, vilken är Guds Villkorslösa Kärlek. Kan jag vara fri med att mitt barn inte vill vara med mig just nu? Hur känns det om barnet säger att det bara vill bo hos den andra föräldern?

Kärleken är oförmögen att kräva något. Kärleken känner ingen ilska eller sorg för att partnern inte tar emot en, eller kärleksbevisen, på det sätt man vill. Har jag behov av att min partner känner sig hörd, sedd, förstådd, känner sig älskad så är det fortfarande det separata jaget som tror sig behöva något, som upplever världen ur separation. Har jag behov av att min partner ser mig, hör mig, älskar mig, stannar kvar…?

Se efter en gång till – har jag glömt Vem Jag egentligen Är?

Det Nya KärleksLivet - Det Enda Alternativet

Det som i vårt personliga liv och i världen känns tungt, hemskt eller toxiskt visar inte verkligheten, utan på en illusion som i tiden är på väg att lämna oss. Det fel som en gång verkade uppstå - att vi trodde oss vara åtskilda från självaste vår gudomliga essens - verkade skapa ett rejält mörkeräventyr. Det lilla felet rättades dock direkt, eftersom det är omöjligt att skiljas från Sig Själv.

Det vi ser och upplever nu är gamla ekon efter den lilla galna tanken om att vi kan vara separerade.

Allt som inte är uttryck för Kärlek visar något som inte finns. Men vi har en fri vilja och kan välja att hålla fast vid illusionerna lite till om vi vill. Resan hem till Gud kommer bara att ta längre tid. Hur mycket tid behöver du..? Hur många omvägar tar du? Hur länge till vill du distrahera dig med något utanför dig? Vad sätter du framför den Allomfattande Villkorslösa Kärleken? 

Hur länge vill du leka ”Jag-vill-vara-speciell-leken”?  ”Jag vill vara min egen gud”, ”Jag vill skapa min egen verklighet”, säger det separerade självet och vi fortsätter att leka smågudar (eller kanske rättare sagt smådjävlar) i en värld där egot tagit över kronan och kungariket. Egot vill ha som det vill! Men samtidigt vet egot inte vad det vill eftersom det är fullkomligt vansinnigt. Identifierade med det här separerade jaget kommer våra val ifrån rädsla. Vi försöker hitta trygghet i världen (där den inte finns), vi aktar oss för att sticka ut, vi roffar åt oss för att inte bli utan, och vi tror att andra kan vinna och jag kan förlora, och så vidare, och så vidare, i all oändlighet. Vi må uppleva tillfällig ”lycka” i världen, men denna lycka, som är bunden till något i formen, är tillfällig, och när vi sedan fråntas vad vi uppfattar som källan till vår lycka sörjer vi. Oavsett vad du tycks få eller inte få i den fysiska världen är din inre essens lika oavbrutet fullkomlig och glädjestrålande. Denna lycksalighet, frid och harmoni finns alltid där oavsett vilka upplevelser du har eller har haft, identifierad som en separat, åtskild individ.

Vi kommer alla till en punkt någonstans i det stora separations-skådespelet där vi faktiskt får nog. Vi står inte ut med rädslan längre. Vi står inte ut med terrorn, paniken, känslor av brist, förlust, depression och död.  Vi ställer oss frågan: ”Kan det finnas ett annat sätt?” 

När vi öppnar upp för Kärleken/Gud trots att vi kanske inte tidigare trott att ”Han”/Den finns för oss har vi omedelbart påbörjat en inre process som skall skala bort allt som står i vägen för att vi åter ska känna, veta och uppleva att Kärlek Är Vad Vi Är. Gud är inte åtskild från oss, Gud är vår självaste inre essens.

Har vi bett om att leva endast med Kärlek kommer allt som står i vägen att stiga upp till ytan för att bli sett och släppt. Det är oundvikligt. Det här kan kännas riktigt svårt, när helandet går på djupet. Ha tillit och tålamod. Lita på Kärleken (Gud). Kärleken gör inga misstag. Känn dig igenom alla lager av separation och avvisade känslor.

Kärlek Är Allt som återstår när illusionen ekat färdigt.

Döm inte illusionen – stå i Alternativet (Kärleken), där under allt som verkar utspela sig i den yttre världen.

Är krig vad du ser? Detta är det yttersta resultatet av egots ”jag-vill-härska-lek”, men trots allt som utspelar sig står vi lika oavbrutet i vår inre frid som alltid, i Gud. Omfamna de känslor som kommer upp när du upplever krig. Du behöver inte förbanna kriget eller döma någon av de omständigheter du eller andra befinner sig i. Det yttre är resultatet av det inre kriget i människorna kollektivt, och genom att du bara känner dig igenom allt bidrar du till att illusionen där utanför – separationens ekon – lämnar oss. Känn allt, släpp taget och välj Kärleken/Gud.

Om Kärlekens Vilja för dig är att Leva Kärlek i en intim relation måste allt som hör till den så kallade ”speciella relationen” gå. I den speciella relationen finns ett riktigt "kärlekskrig" av förväntningar och föreställningar som ”du är min”, ”jag behöver dig”, ”jag vill vara någon för dig”, "jag vill att du ska ge mig det jag saknar", men under alla dessa idéer ligger Den Villkorslösa Kärleken som inte känner något annat än att Du Är Hel I Dig Själv och inte behöver någon annan för att du ska vara komplett. Två som är förenade i Gud kan inte separeras, det är en omöjlighet. Men i den fysiska världen kan det krävas en separation från din partner för att helandet ska kunna ske. En gudomlig relation i det fysiska kan sedan manifesteras efter att den speciella relationens föreställningar och smärta fått gå. Det här kan leda till en slags ego-död, "själens dunkla natt", som inte känns bekväm ett endaste dugg. Men i/med Kärlekens Närvaro kan du bara ge dig hän och gå igenom alla djupa lager av gammal sorg som kommer upp. Detta är ett gudomligt reningsarbete. Det är till hjälp att bara känna det du känner när du blir triggad av din partner och inte gå in i historien om vad som verkar ha skett. Är det ett scenario av (gamla) rädslor som spelas upp, kom ihåg att det är illusion som lämnar och du har nu möjlighet att släppa den för gott. Partnern kan till exempel medvetet eller omedvetet ha kommit att symbolisera källan till trygghet för dig. I ”förlusten” av din partner har du möjlighet att få upp alla avvisade känslor som sorg, övergivenhet, ilska, förlorad kontroll och otrygghet.

Din partner har aldrig gjort dig något. Hon eller han älskar dig lika oavbrutet som alltid, oavsett vad som visas på teaterscenen Jorden, och oavsett om ni är tillsammans fysiskt eller ej.  

Är du upprörd över sådant som utspelar sig inom kyrkan eller religionen? På den jordsliga scenen verkar sådant ske som egot älskar att vi förlorar oss i: skandaler kring sex, pengar, manipulation och kontroll. Vi kan vara bundna vid starka åsikter om att i ”Guds hus” ska inget sådant förekomma och vi kanske också förfasar oss över att så många vänder Gud ryggen. Kom nu ihåg att inget av det här är verkligt.

Vad är det enda verkliga? KÄRLEKEN SJÄLV!

Känn vad du känner, men kom ihåg att skådespelet utanför dig speglar det kollektiva sinnet som upplever separation. Detta är endast ekon av en sedan länge rättad galen tanke! 

Vi kan stå i Alternativet. Nu. 

Låt kyrkan där ute i världen vara som den är, samtidigt som du står i Gud. En ny kyrka/ rörelse/förening/etthet mellan människor blir synlig i världen som svar på vad vi väljer att Vara Inom Oss.

Vi Är Tillsammans I Detta Nya KärleksLivet på Jorden. Kärleken ÄR och förblir det ENDA Alternativet!

Ingen annan har någonsin gjort mig något

Allt i det yttre är en spegel av mitt inre tillstånd, mina inre föreställningar, min inre kvarvarande inbillade skuld. Det separerade självet, egot, talar gapigt om vad andra har gjort mig och hur jag borde känna för det.

Men sanningen är: Det finns inga andra. Min broder är alltid utan skuld, liksom jag.

I själva (den inbillade) skulden ligger en attack på Gud, och därför känner jag mig attackerad när jag projicerar min skuld - och blir ett offer. 

”Du kan inte skadas, och bör inte visa din broder någonting annat än din helhet. Visa honom att han inte kan skada dig och förebrå honom ingenting, för då förebrår du dig själv för det. Detta är vad som menas med ’att vända andra kinden till’.” 

-          En kurs i mirakler

För mig känns det också sant att jag kan ha tagit på mig att transmutera skuld och förvrängningar som hör till vår kollektiva skuld, att jag både kan ha ett personligt och ett kollektivt uppdrag. Hur det än är så har ingen annan gjort mig något. Men det står oss helt fritt att uppleva det så. Vi blir dock inte fria från den inbillade skulden genom att fortsätta projicera och döma någon. Jesus gick först för att befria oss, nu är det upp till oss att fortsätta uppdraget.

Jesus såg oss alla som helt utan skuld, och det kan vi också göra - se våra bröder, systrar och oss själva helt oskyldiga. Detta är det så kallade sanna seendet. ”Ingenting overkligt existerar”, säger En kurs i mirakler, och med det menas att endast Den Allomfattande Kärleken (Gud) är verklig och kan inte hotas. Allt annat än det verkliga är illusioner.

Håll en enda av dina bröder kvar i skuld och du har ställt dig själv utanför Himmelriket.  

Det gäller att se förbi skulden, se in till Kärleken Vi Är, för den är det enda sanna. Kärleken är det enda verkliga.

Så, om jag möter en broder som jag anser har gjort mig illa kan det vara till hjälp att skriva ned en lista på det jag förebrår honom för, och vända på meningarna, och byta ut den andres namn till ”jag”. För allt vad som sker i det yttre gör jag mot mig själv!

Exempel: 

X stannade inte kvar hos mig när jag behövde det, X lämnade mig ensam. När jag vänder på denna mening, när jag vänder projiceringen tillbaka till mig, blir det i stället: Jag stannade inte kvar i mig själv när jag behövde det och därför kände jag mig ensam. Kan också översättas till: Jag stannade inte kvar hos Gud och därför kände jag mig ensam. Känner jag mig ensam tillsammans med någon har jag glömt bort Vem Jag Är. När jag börjar söka lindring utanför mig själv är det ett tecken redan där att jag inte är kvar i mig själv, jag är ute och surfar i illusioner... Skulle jag stå kvar i mig själv/Gud skulle jag inte känna behov av att söka... 

(Jag kan se att det här med att bli lämnad och/eller övergiven är något jag fått arbeta med hela livet: att bli trygg i mig själv, att finna den inre tryggheten trots att det stormar i livssituationen/av gamla trauman! Det har för mig inte varit så lätt att komma vidare genom att "bara" arbeta med förlåtelse, eftersom jag har dissocierat när jag känt mig övergiven, det har blivit så att jag per automatik bara har "checkat ut", zappat iväg någonstans till hemlig plats, långt bort från "det onda". Och när jag försvunnit har egot tagit över spakarna totalt. Har du som jag kämpat med detta kan det vara bra att ta hjälp av andnings- och kroppsbehandlingar för att få hjälp med trauma-responsen.)

X ser mig inte som jag är, han anklagar mig för sådant jag inte har gjort. Översättningen blir: Jag ser inte mig själv (honom) som jag (han) är, jag anklagar mig själv (eller honom) för sådant jag (han) inte har gjort! Korrekt! Jag tror att skulden är verklig! Jag kan i stället välja det sanna seendet och lägga separationens lins åt sidan. Jag behöver inte längre anklaga mig själv för att ha lämnat Gud. Det har faktiskt inte hänt...

Jag känner mig inte älskad av X, hans handlingar stämmer inte överens med hans ord. Detta blir i stället: Jag känner inte mig älskad av mig själv eller känner inte Kärleken inom mig och mina handlingar stämmer inte överens med mina ord. Det är jag som inte är i synk i ord och handling! Vad blir skillnaden när jag vågar låta Kärleken leda mig i varje stund? Denna upplevelse är för mig ett tecken på att jag rusat för mycket i livet och börjat tro att separationstankarna är sanna, i stället för att lyssna på den enda sanna, verkliga rösten som kommer från Gud. Det är det separerade självet som upplever sig oälskad. Mitt sanna jag är ju Kärleken Själv. 

X vill inte prata med mig och ta ansvar för den här relationen. Okej, den här svider lite… Det är ju jag som inte vill prata med X/mig själv/Gud och jag vill inte ta ansvar. Betyder det att jag fortsätter lägga skuld på honom då…? Förmodligen. Det är den enda enkla utvägen, tycker egot, att ge min broder skulden för det ansvar jag själv inte tar. 

Om "någon annan" vänder mig ryggen är det för att jag vänt mig själv ryggen... Jag har gått in i anpassning för mycket, gått utanför mig själv och faktiskt inte stått kvar i mig och gjort vad jag från hjärtat vill göra/det Kärleken(Gud) vill för mig. Det är endast jag och ingen annan som har ansvar för mitt liv! 

Jag förlåter mig själv för det jag trodde att "du" gjort mig. Vi är båda oskyldiga och vi har aldrig lämnat Gud. Jag förlåter mig själv för att jag trott på illusioner (igen). 

Jag vill inte minnas dig på felaktigt sätt. Har jag minnen kvar som inte enbart är kärleksfulla är det ett tecken på att jag har mer att förlåta, göra ogjort. 

Jag älskar dig/oss för evigt - det är HELT sant!